När partier tappar stöd i opinionen tycks det ligga närmast till hands att ta till de hårda tagens politik. Ett aktuellt exempel är de kräftgående Moderaterna, som i ett utspel föreslår ett nationellt förbud mot tiggeri. Måltavlan är så kallade utsatta EU-medborgare – i regel romer från EU-länder som Rumänien och Bulgarien som kommit till Sverige för att helt eller delvis försörja sig och sina familjer genom att tigga.
KOM TILL BOKMASSAN !
ETC och Leopard arrangerar 29 och 30 september Bokmassan (Heden, Göteborg). Massa författare, massa böcker – och inga högerextremister. All information: ETC.se/Bokmassan
När Tomas Tobé presenterade förslaget framställde han det närmast som en hjälpinsats: en kriminalisering av tiggeri ska stoppa kriminella ligors utnyttjande av dessa människor.
Problemet är bara att Moderaternas analys är grundad på myter. För några år sedan kunde möjligen detta yrande passera som ett resultat av ren okunskap.
Många av oss blev ställda när tiggande människor blev en del av gatubilden. Men sedan dess har det arbetats fram ett allt rikare kunskapsunderlag. När kunskapen finns där för vem som helst att ladda ned och ta del av, är det inget annat än en skandal när ett riksdagsparti fortsätter att sprida myter.
En publikation som alla de som värnar om utsatta EU-medborgares situation bör läsa, är rapporten ”Tiggarna och vårt ansvar”, som utgavs tidigare i år av tankesmedjan Tiden. Rapporten är författad av Thomas Hammarberg – tidigare Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter – och ger en samlad bild av situationen både i Sverige, i Rumänien och Bulgarien. I rapporten visar Thomas Hammarberg, med stöd av forskningsrapporter och bedömningar av hjälporganisationer och polis, att den absoluta majoriteten av alla utsatta EU-medborgare inte har någon som helst koppling till kriminella nätverk.
Dessa människor kommer till länder som Sverige av den enkla anledningen att tiggeri trots allt bedöms vara ett bättre alternativ än den allt svårare situationen i hemländerna.
Det finns fall av utnyttjande och dessa bör naturligtvis tas på största allvar av polis och rättsväsende. Men de är undantag. En kriminalisering av tiggeri blir därmed en form av kollektiv bestraffning mot en majoritet som bara försöker klara livhanken. Thomas Hammarberg lyfter istället fram en form av kriminalitet som i större utsträckning är ett dokumenterat problem för utsatta EU-medborgare.
Det gäller det växande antal fall av trakasserier och antiziganistiska hatbrott som utförts i form av spottloskor, glåpord, överfall och till och med mordbränder mot boplatser. Om denna kriminalitet tiger Moderaterna stilla.
Allt talar med andra ord för att Moderaternas utspel är ”signalpolitik”. Partiet utnyttjar antipatier mot, och myter om, en redan utsatt grupp och hoppas genom att lägga fram ett dramatiskt förslag om kriminalisering nå ut med en bild av ett parti som signalerar handlingskraft.
Detta är oansvarigt. Det beror inte bara på att ett tiggeriförbud kommer att slå hårt mot de som tigger. Det beror också på att utspel av det här slaget signalerar normförskjutningar. När politiska ledare går ut och talar om att kriminalisera fattiga människor som ber om hjälp på gatan, så rymmer det också ett budskap om att ”de” inte har rätt att vara här bland ”oss”.
På detta sätt legitimerar och syresätter utspelet mörkare krafters försök att rikta vrede mot de fattiga.
Låt oss hoppas att detta utspel straffar sig i form av ytterligare tapp i opinionen. Den kommande valrörelsen behöver nämligen inte desperata utfall för ökad repression. Den behöver framåtsyftande diskussioner om hur nya former av fattigdom kan bekämpas på sådana sätt som stärker solidariteten i samhället.
En sådan diskussion måste ta sin början i kunskap, inte i seglivade myter.
