BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

  Jag är positiv till att unga får sommarjobb. Men stadens utmaningar består av boendesegregation, ökade klyftor, skillnader i ohälsotal, skillnader i slutbetyg beroende på skola och skillnader i livslängd mellan fattiga och välmående. Det är inga pr-problem, det är ett politiskt misslyckande. Just pr-branschen är en talande symbol för vår splittrade stad.

Majoriteten arbetsplatser som sysslar med ”kommunikation och pr” är homogena. Många av efternamnen påminner om varandra, eller är precis likadana. Ofta avfärdas det som en slump. En slump att ens syskon också jobbar just där. Eller ens kusin. Eller ens syskonbarn. En slump att man var studiekamrater för 3 eller 20 år sedan.

 Men det är inte en slump att många hellre anställer, och har större tilltro till, medarbetare som liknar dem själva. Sedan tar man in Rättviseförmedlingen för att under en timme stilla sitt samvete och ventilera orättvisor. Men mer intressanta lunchsamtal är ändå lägenhetspriserna i innerstaden, hemmagjord chiapudding och renoveringsprojektet på landet.

Det är en annan verklighet än för dem vars föräldrar kämpar med språk, utbildning, jobb och ekonomi. För dem som får höra att de inte ska drömma så stort, när allt de vill ha är ett arbete. De flesta i Bredäng eller Rågsved vet inte att man kan tjäna stora pengar på företags- och myndigheters inkompetens, ineffektivitet eller rena oförståelse för saker som politiska processer och medielogik. Så visst vore det bra om vi mötte varandras verkligheter på jobbet.

Ungdomarna får ett plus i cv:t och, om de har tur, goda kontakter till framtiden. Staden får lite marknadsföring. Men byråerna drar vinstlotten. De får ett par veckor med nya erfarenheter, perspektiv och lunchsamtal. Kanske till och med insikter som håller längre än Rättviseförmedlingens väckelsetimme.

Stadens utmaningar däremot, vet staden bäst själv hur man löser. Om inte, kan jag tipsa om en aktiv bostadspolitik, välfungerande skolor och nolltolerans mot diskriminering på arbetsmarknaden. Sådant som kan föra samman en splittrad stad. Sådant varken sommarlovskids på pr-byrå eller någon marknadsföring i världen kan fixa. Sådant som är politikens uppgift att lösa. Det kanske är mossigt, men jag tror mer på politik än på pr.