Det dansksvenska postföretaget Postnord, före detta Posten, har varit i blåsväder. Under lång tid har Postnord kritiserats kraftigt för brev som försenas, delas ut fel eller rentav försvinner. Kritiken kulminerade för ett par veckor sedan när det rapporterades om ägarutdelningar och skyhöga ersättningar för ledande befattningshavare i det krisande bolaget.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
I kölvattnet restes krav på att bolaget, som bildades genom en sammanslagning av de danska och svenska postbolagen 2009, ska delas igen. I en SVT-intervju kallar V-ledaren Jonas Sjöstedt sammanslagningen för ett fiasko.
Det är lätt att hålla med, men samtidigt svårt att förstå vad en delning ska leda till. Problemet är ju knappast främst att bolaget består av ett samarbete över gränsen, utan att det är ett försök att bolagisera och konkurrensutsätta infrastruktur. Dessutom infrastruktur som efterfrågas i allt mindre utsträckning på grund av den digitala teknikens utveckling.
Det finns en nyliberal idé om att konkurrens alltid effektiviserar. Det är marknadsfundamentalism som är lika verklighetsfrånvänd som all annan form av fundamentalism, och helt ologisk.
I en stad som Malmö innebär konkurrensen på postmarknaden att det en vanlig dag kan springa två eller rentav tre brevbärare i din trappuppgång. Vanligtvis en från Postnord och en från Bring Citymail. Två eller tre personer springer alltså upp och ner i samma trappor på samma dag. Om detta är den nyliberala definitionen av effektivitet är det väl en uppenbar indikation på att vi bör lägga sådana marknadsdogmer bakom oss?
Att varje brevbärare kanske inte bär med sig brev till varje hushåll spelar liten roll. Trappstegen är lika tuffa mot knäna ändå, och tiden det tar att springa hela vägen upp och ner densamma. När samma omsättning ska delas på flera företag och deras brevbärare måste ekvationen balanseras på något sätt – genom ökade priser, minskade vinster eller pressade löner. Vi vet alla var det pressas först.
Av förklarliga skäl är det främst företagspost som har drabbats av verklig konkurrens. Precis som med den vinstdrivna välfärden riktar konkurrenter som Bring Citymail in sig på den del av verksamheten som är mest lönsam, medan statsägda Postnord fortsätter bära ansvaret för en fungerande brevinfrastruktur i hela landet.
I kapitalismen strävar varje företag efter monopol, för att stordrift är kostnadseffektivt och genererar mer vinst. Ändå är vi så dumma att vi tror att offentliga monopol måste konkurrensutsättas för att bli effektiva. Med offentliga monopol bestämmer vi själva, gemensamt hur vi prioriterar.
Tänk vad teknikutvecklingen hade kunnat innebära om vi utnyttjande den gemensamt. På postmarknaden, elmarknaden, telekommarknaden. Hur billigt vore mobiltelefoni om vi slapp försörja tre, fyra, fem parallella nät? Hur hög hade den där hisnande nätavgiften på elräkningen behövt vara om vi ägde elnätet på samma sätt som vi äger vägnätet?
Att dela Postnord i all ära, men vad vi verkligen behöver är politik för verkligt effektiv, offentlig infrastruktur.
