Mina egna kontakter med polisen har varit tämligen odramatiska, men har präglats av en säregen kombination av grötmyndighet och sjabbel. Jag har strängt blivit kallad till ett polisförhör på ett datum som inte fanns till en adress som heller inte fanns, och behövt sitta i labyrintiska telefonköer för att ta reda på rätt tid och plats så att jag kunde infinna mig på det ack-så-obligatoriska förhöret. 

Jag har fått höra att den förundersökning som gällde mig absolut inte fick lämnas ut, och att enda sättet att få ta del av den var under övervakning inne på polishuset (jag fick nådigast lov att göra ”anteckningar men inga raka citat”) – bara för att en halvtimme senare få veta att exakt samma förundersökning hade lämnats ut till min medåtalade. Sagda förundersökning, en imponerande pjäs som måste ha tagit betydande resurser i anspråk, gällde att att jag råkat få med en bit av ett lokalt raffinaderi i bakgrunden när jag fotat, och eftersom detta raffinaderi var ett skyddsobjekt åtalades jag och fick dryga böter. 

Senare kollade någon kartan och fann att raffinaderiet — ojsan! — var ett helt vanligt objekt. Mitt intryck är det av en myndighet där den ena handen inte vet vad den andra gör, och som på basis av sin maktställning tillåter sig mer slarv och fusk än snittet.

Men många har mer dramatiska erfarenheter. För ett par veckor sedan berättade Rinkebybon Victor Arnell om hur han, på väg att hämta barn på förskolan, blev nedtryckt i marken, gripen och ivägförd sedan han råkat misshaga en grupp civilklädda polismän med en fråga om varför en av dem var klädd i en hoodie med nazist-vibb (det kan också ha varit Victors palestinasjal som misshagade dem, vem vet). Det formella motivet för gripandet var att han verkade drogpåverkad och måste urintestas. I Sverige räcker det nämligen med blotta misstanken om narkotikabruk för att använda tvång, en behändig paragraf som gör det lätt och lagligt att forsla bort folk.

Man kan invända att det här bara är anekdoter. Då vill jag påminna om resultatet av den två veckor långa visitationszonen i Norrköping i somras: 368 kroppsvisitationer och 41 fordonskontroller gav det samlade utfallet av ett (1) knivinnehav på en hemlös man och två (2) gram hasch i en missbrukares kalsonger. Åtgärden påverkade inte heller brottsligheten under perioden. Trist. Men det mest bekymmersamma är utvärderingen av insatsen; som DN kunde visa (15/10) begravdes en kritisk rapport om insatsens ineffektivitet efter krav från polisområdeschefen. Den av-diariefördes som offentlig handling och försvann efter mejl från chefen.

Svensk polis, som fått ökade resurser och mer personal, klarar sitt uppdrag illa. Den klarar inte mängdbrotten och den skjuter ihjäl allt fler. Problemet är både administrativ inkompetens och en kultur som motarbetar granskning, hindrar insyn, som odlar en djup tystnadskultur, som brister i saklighet och marknadsför den egna insatsen som heroisk oavsett resultat, och som skyller misslyckade insatser på att buset ”inte kunde uppföra sig” (nähä?). Myndigheten har ett mönster av att ge missvisande och tendentiös information (minns ni Gaza-demonstranten som anklagades för att ha kastat flaskor mot en ambulans, men där en ihärdig researcher till sist tvingade polisen att backa och medge att det rört sig om en blomknopp?). Chefer inom polisen undviker ofta att ställa upp på intervjuer eller delta i debatter. Om ingen ställer upp, leder det ofta till att hela diskussionen stryks ur programmet, och sålunda är polismyndigheten med och styr agendan.  

Låter anklagelselistan som något som kommer från en aktivistgrupp med ACAB-kepsar? Det gör den inte. Den är ett koncentrat av en vetenskaplig rapport av poliserna och forskarna Stefan Holgersson och Johanna Westman. Dess titel är ”Hur skyddar och stärker Polismyndigheten föreställningen om sin effektivitet?” (Linköpings universitet, 2021). Den bör läsas av varenda kotte som svärmiskt talar om ”den tunna blå linjen” och, framför allt, lusläsas av de politiker som svarar på snart sagt varje samhällsproblem med förslag om ännu mer ökade befogenheter för polisen.