Varje helg snörar personer från 25 olika länder på sig fotbollsskorna och beger sig till en konstgräsplan i Stockholm. Vi är från Sverige, Somalia, Syrien, Indien, Kina, USA och Pakistan. Nästan hela det svenska samhället har misslyckats med integrationen, men här fungerar det. Utan mångfaldsplaner och styrdokument.

På samma sätt är supporterkulturen en motvikt, ja en slags motståndsrörelse, mot en mängd samhällsproblem. Inte minst ensamhet och utanförskap. Här kan man vara lite tilltufsad – men man får vara med ändå i en brokig gemenskap. 

I sina bästa stunder fyller fotbollen samma funktion som kyrkorna. Kom som du är. Här finns en gemenskap bortom din ställning eller prestation. 

Supporterkulturen är också en av de sista riktigt stora folkrörelserna. För en vänster som ständigt undrar varför man inte längre klarar av att locka till sig unga män, kunde det vara värt ett studiebesök. För i fotbollsklackarna hittar man unga som är djupt politiskt engagerade. De läser protokoll, går på årsmöten och mobiliserar kring politiska beslut. 

Dessa supportrar har bland annat lyckats med att Sverige – som ensamt land i världen – slipper videogranskningssystemet VAR. Och att vi har regler som gör att klubbarna bara kan ägas av supportrarna. Nu är man på god väg att avsätta en tidigare statsminister som ordförande för Fotbollsförbundet. 

Ett tips till partier som letar efter talangfulla påläggskalvar – leta här. De åstadkommer uppenbarligen en del. 

I gårdagens derby mellan Hammarby och Djurgården hotades denna folkrörelse när ett antal pajaser, troligen inte helt klara med puberteten, valde att kasta in knallskott på planen. Skälet var att de ville protestera mot Djurgårdens sportsliga ledning, i en match som laget såg ut att förlora. 

Vanliga supportrar behöver markera i de forum vi har. De skämmer ut oss alla. Och förändra destruktiva normer på läktarna.

Men det innebär inte att Polisen tog rätt beslut när de valde att avbryta matchen och låta den spelas klart utan publik. 

En del tycker det är rätt beslut. Förvånande nog ofta människor som i alla andra frågor vänder sig mot kollektiv bestraffning och polisingripanden som riskerar att eskalera situationer. 

För går man regelbundet på fotboll gick det snabbt att förstå att polisens beslut kommer leda till mer stök och oroligheter, snarare än motsatsen.

Att matchen avbröts var nämligen precis vad de som kastade in föremålen ville. Motsatsen till hårdare tag alltså – en belöning. Det skapar ett incitament för ett lag som ligger under att kasta in knallskott och kunna spela klart dagen efter med pigga ben och utan hemmapublik. Förstår Polisen ens att de ger makten över en allsvensk fotbollsmatch till enskilda individer?

Polisen skyllde i efterhand agerandet på Hammarbys säkerhetsarrangemang och att klubben borde utrymt enbart djurgårdssektionen efter knallskotten. Det vore förstås ett bergsäkert sätt att eskalera situationen rejält. Hammarby gjorde helt rätt som vägrade. 

Det har i svensk fotboll sedan ett antal år funnits en strategi att gå efter förövarna och inte straffa 30 000 personer för vad några få gör. Nu väljer Polisen plötsligt och utan att informera klubbarna att byta strategi. Det är inte seriöst. Framgångsrikt säkerhetsarbete måste ske i dialog mellan ordningsmakt och arrangör. 

Det är uppenbart att Polisen inte förstår sig på miljön de verkar i. Stök och inkastad pyroteknik är ett stort problem. Men det kan bara lösas om Polisen förstår vilka åtgärder som visat sig effektiva. 

Det kan finnas ett särskilt skäl till agerandet. I mars ska en utredning presenteras som bland annat väntas föreslå ett förbud mot bortasupportrar på arenorna. Samma sak har redan gjorts i hockeyn. Många tror nu att polisen medvetet velat markera, för att skapa opinion för saken. 

Det vore att sakta börja ta död på den svenska fotbollskulturen. Och med det den demokrati som präglar den svenska idrotten.

Jag ser det som ett tecken i tiden. Där svaret på samhällsproblem alltid är förbud och repression. Att bajen firade segern framför tomma läktare är den perfekta metaforen för ett samhälle som sakta går i en auktoritär riktning.