Polisen säger att, där man nu befinner sig i utredningen, massmördaren tycks ha valt sina offer slumpmässigt på Risbergska. Det betyder inte att polisen utesluter andra motiv än att han bara valde en plats som han kände till från att själv ha varit inskriven där. Men just nu vet de inte. Och de har heller inte funnit något avgörande vad gäller hans digitala spår.
”Vi kan inte riktigt hitta något klart och tydligt rum som han har befunnit sig i på nätet”, konstaterar Niclas Hallgren, biträdande regionpolischef i Bergslagen, till TV4:s Efter fem.
Men något som polisen nu måste undersöka grundligt är eventuella kopplingar till incel-rörelsen. Det finns mönster hos de tio offren, sammansättningen.
Kanske finns svaret i att en majoritet har utländsk bakgrund. Eller i det faktum att sju kvinnor och tre män mördades, att det förklarar förövarens drivkraft. Eller möjligen en kombination av både bakgrund och kön, det vill säga både rasism och misogyni.
Jag har skrivit flera reportage om incel, ett manligt fenomen som enkelt förklarat handlar om individer som delar samma erfarenhet av socialt utanförskap och bottenlös uppgivenhet, men som ger sin egen situation politisk mening genom att anklaga samhället – och kvinnor – för att offra dem för jämställdhetens skull. Förlorarna. Längst ner i en ny hierarki. Obehövda. Bortvalda.
Gemensamt och globalt brygger de en livsfarlig ideologi som alstrar en stigande revanschlust.
Incel betyder ofrivilligt celibat, men frustrationen är inte främst relaterad till sex, utan till status. Individer möter andra individer, tiotusentals, hundratusentals, gemensamt och globalt brygger de en livsfarlig ideologi som alstrar en stigande revanschlust och fantasier om att slå tillbaka, om att straffa, om att döda.
Jag har insyn i ett antal slutna forum där svenska incels diskuterar sin tillvaro och vad som händer omkring dem. Vad jag kan se har Rickard Andersson inte varit aktiv där, inte heller i de största internationella forumen. (Det kan naturligtvis finnas andra som jag saknar tillgång till.)
De känner igen sig. De relaterar. De tycker sig förstå hans smärta.
Hans dåd har däremot inte gått obemärkt förbi. Det som är medialt rapporterat om hans psykiska ohälsa, problematiska skolgång och eskalerande isolering tilltalar många incels. De känner igen sig. De relaterar. De tycker sig förstå hans smärta. De rättfärdigar i vissa fall också det han gjort, menar att det är ett desperat men logiskt utkrävande av ansvar.
Någon jämför Rickard Andersson med kanadensiske Alek Minassian, som 23 april 2018 utförde en fordonsattack i Toronto och dödade elva personer, varav en majoritet kvinnor. Han stannade till sist bara för att det stänkte läsk på vindrutan.
”Incel-upproret har redan börjat”, skrev Minassian på Facebook före dådet.
Det är inte märkligt att incels drar paralleller. Beröringspunkterna är många. Neurospsykiatrisk diagnos. Oförmåga till mellanmänskliga möten. Ett slags osynlighet.
”Alla har en breaking point”, skriver en svensk incel i en diskussion med andra incels om Rickard Andersson var en av dem eller inte.
På senare år har polisen – och Säpo – börjat förstå att denna hemmasnickrade, bittra ideologi kan ha ett våldskapital. Senast jag sammanställde, hösten 2022, hade incels mördat fler än 70 personer i USA, Kanada och Europa.
Sverige har, till skillnad från många andra länder, ännu inte haft något stort incel-attentat. I alla fall inte säkerställt. Men:
Dubbelmördaren på Latinskolan i Malmö, 2022, hade precis färdigställt ett projektarbete. Han valde just incel-attentat. Han ville visa ”mänsklig tragedi i sin råaste inkarnation” och att det inte är ”så jävla lätt att vara man”. (När jag gick igenom förundersökningen blev det skrämmande uppenbart att 18-åringen både läst och inspirerats av mina artiklar.)
”Jag är ett utkast. Jag passar inte in i det här samhället”, sa 18-åringen när han själv ringde in om att han huggit och slagit ihjäl två lärare.
I oktober 2015 klickade sig Anton Lundin Pettersson in på videon där Elliot Rodger – massmördare och en hjälte för incels – formulerar ett slags manifest. ”Ni har gjort hela mitt liv till en plåga. Nu ska jag plåga er”, säger han. Knappt en vecka senare begav sig Lundin Pettersson till skolan Kronan i Trollhättan. Han hade nazisthjälm och slängkappa, var beväpnad med svärd och kniv.
Lundin Petterssons korta avskedsbrev kommunicerade dock inte incel, utan istället rasism. Men gränsen är flytande. Incel-gruppens mer fanatiska anhängare avskyr ofta även invandrare, homosexuella, judar, muslimer, socialister och liberaler. Det är deras hägring. En konservativ utopi. Allt ska återställas. Män ska vara män. Kvinnor ska vara kvinnor – tillgängliga för män och beroende av män. Homogena samhällen, tydliga hierarkier. Att bli sedd, att bli uppskattad. Att bli åtrådd.
Hästskon som sluts.
Det går inte att blunda för att incels finns i Sverige. Jag har som sagt själv kartlagt dem. Jag vet att deras pendel kan röra sig blixtsnabbt från djup självömkan till urskiljningslös hämndlystnad. Det finns en anledning att det talas om incelrörelsen som terrorverksamhet.
Jag är mest orolig för de som tystnar, som sjunker under radarn.
Jag är minst orolig för de som rutinmässigt fortsätter att ventilera sina undergångsdrömmar på internet. Och mest för de som tystnar, som sjunker under radarn.
Vad hände med Paul?
Han var 28 år när vi träffades, i ett anonymt radhus utanför Stockholm.
”Jag har inte kunnat välja mitt liv”, sa Paul.
Han upprepade ett dussintal gånger hur mycket han hatade kvinnor, verkligen hatade.
”Jag vill kunna göra som alla andra. Åka på semester med någon, ta promenader, kanske få barn. Det var i alla fall min dröm. Det kommer inte att hända.”
Så hur känns det? frågade jag.
”Ångest. Det är orättvist. Jag blir galet arg när jag tänker på det.”
Paul tyckte att han var ratad, förnedrad, tillintetgjord.
”Jag kanske är farlig. Det får andra avgöra.”
Vissa intervjuer blir man inte kvitt. Jag har tänkt mycket på Paul. Jag tyckte synd om honom. Och det fanns något där som signalerade att…ja, att han skulle kunna göra något, mot andra. Så jag har återkommit till honom.
”Jag har ett uppdrag”, sa han senare.
”Att förhindra att andra män går i fällan.”
Paul motiverade sin medverkan:
”Jag vill att andra män ska läsa, män som är som jag. De ska veta att det finns en motståndsrörelse. Sedan kommer säkert din artikel att ljuga om att vi är terrorister och psykopater, men de kommer att se mina ord, och de kommer att känna igen sig.”
Sist träffades vi för två år i samband med att det kommit en rapport som larmade om att incels dels blir fler, dels erbjuder ensamvargar en flock där varje medlem bidrar till att trigga och radikalisera varandra.
”Jag har personligen inga förhoppningar längre. Men om jag ska analysera: Feminism fungerar inte, kvinnor kan inte gå före till allt. Balansen är helt skev. Det är inte bara några män som förlorat. Det handlar om miljoner män som blivit bortvalda. Till sist kokar det över för någon”, sa Paul då.
Det var inte direkt ett lugnande samtal.
Nu har han tystnat.
Skriver inte längre, svarar inte längre.
Paul är en av många.
Rickard Andersson har mördat tio personer. Sju kvinnor, tre män. En majoritet har utländsk bakgrund. Det är det enda som är klarlagt. Resten är spekulation.
Men om incel-ideologi inte föresvävar polisen vore det tjänstefel. Jag är dock övertygad om att det scenariot kommer granskas, med stöd av centrala resurser. Förhoppningsvis kommer sedan ett svar. Och ur det kanske till och med en belysning av prevention, om att kunna bryta tankebanor innan katastrofen är ett faktum.
