Till slut hittade de i alla fall den i katalogen: Yahya Hassans diktsamling. Den kommer på svenska först senare i vår, visade det sig, och jag gav upp. Men hemma igen köpte jag diktsamlingen som e-bok, på danska. Först då inser jag att denne unge danske poet, med palestinsk bakgrund, har döpt sin bok till sig själv: Boken heter Yahya Hassan. Författaren är en titel! Och så läser jag och märker efter bara några sidor att det här är en av de starkaste diktsamlingar som utkommit på år och dag.

Poesi, i form av diktsamlingar, är numera en minst sagt tynande genre. I bokhandlarna finns det knappt längre hyllor för poesi och existerar de liknar de oftast en övergiven vind i ett rivningshus: Tio gamla klassiker huller om buller, tre, fyra nya som knappt ens kommer att kunna säljas på nästa bokrea. Poesi behandlas styvmoderligt, ja, men till stor del får de moderna poeterna skylla sig själva; alltför många av dem har stigit in i en självvald labyrint där man nästan måste vara doktorand i litteratur för att kunna ta sig fram. Undantag finns. Jenny Wrangborg och Johan Jönsson exempelvis. Deras dikter blir starka när den litterära formen brottas med och får liv av poeternas erfarenheter av liv och klass.

Yahya Hassans diktsamling har på rekordtid sålt enorma mängder i Danmark. Jag såg en siffra på 100 000 ex. Det beror inte bara på själva boken, utan också på att han blev mediernas favorit och för att det han sa i både dikterna och i intervjuer utlöst våldsamma reaktioner. Jag menar bokstavligen våldsamma reaktioner. Han har fått motta dödshot, blivit överfallen. Dikterna skildrar uppväxten i en totalt segregerad förort i Århus. I boken hatar han framförallt sin far för att han misshandlar barnen och hustrun. Han hatar honom för att han är en livsfarlig patriark men också för att han är muslim. Yahya Hassan hatar verkligen de skenheliga som samlas i moskén. En av de mest heliga, med det längsta skägget, visar sig ha datorn full av pornografi.

Och det är detta som lyfts fram i mottagandet av dikterna. En del muslimer har känt sig illa berörda av texterna – medan lika många högerextrema i Danmark jublat över att äntligen tyckt sig ha fått svart på vitt på att dessa muslimska invandrare utgör en efterbliven grupp som bara orsakar problem. Poeten angriper en hel föräldrageneration av hycklande muslimer och anklagar dem för att bara intressera sig för att lura till sig socialbidrag. Inte heller har han mycket till övers för de radikala och intellektuella skikten bland de nya, invandrade danskarna, ty dessa vågar inte rikta någon kritik mot sina egna etniska grupper. Därför verkar det som om vänsterskribenter haft svårt att hantera diktsamlingen.

Rasisterna kan således jubla? Inte alls, menar jag. Yahya Hassan är för det första inte nådig mot sig själv. Han pissar på sig själv, skriver han i en dikt. Han är kriminell, en ungdomsbrottsling, en skräck på behandlingshemmen där han hamnar. Jag bläddrar tillbaka till bokens titelsida: Den heter hans namn. Dessa dikter är inte skrivna av en sociolog, i syfte att kartlägga ett system, utan av en författare, en människa som har all rätt i världen att vara förbannad på praktiskt taget allting. Dikterna slukar mig, sida efter sida. Men jag märker efter hand att jag inte kan dela synen på denna bok som något slags anti-muslimsk stridskrift. Det är ju inte det den handlar om!

Yahya Hassans bok är i första rummet en skildring av den nedersta delen av den danska arbetarklassen – den ”underklass” som existerar över hela västvärlden och som ofta hemsöks av massiv arbetslöshet, social otrygghet och en grundläggande känsla av både hemlöshet och utvägslöshet. Men det är klass det handlar om. Jag avskyr ordet underklass. Det degraderar människor. Det skär av förbindelsen mellan dem som har det allra sämst och den breda arbetarklass som fortfarande utgör en majoritet i samhället. När en underklass skärs av gynnar det såväl överheten som rasisterna när de kan slå in en kil mellan etniciteterna i en och samma breda arbetarklass.

Vänstern och de progressiva måste alltid diskutera etnicitet och bekämpa rasism. Det är självklart. Men jag fruktar att vänsterskribenter, särskilt de från medelklassen, får svårigheter med Yahya Hassans dikter och kanske fastnar för den yta som vrålar om muslimer – fast det är klass och klassfrustration det handlar om. Det är klart att han hatar sin farsa, det skulle han ha gjort även om farsan varit kristen eller buddist. Det han hatar är den vanmäktige patriarken, inlåst i ett klassamhälle som här sprängs i bitar av en betydande poet.