Läs också: Ledarbloggen: Så frestande
På sätt och vis får man vara tacksam för den djupa kris som fackförbundet Kommunal försatt sig självt i. Dessa kriser är nämligen de enda tillfällen då vanliga välfärdsarbetare på allvar blir synliga i medierna. Plötsligt slår man på radions P1 och får höra undersköterskor, busschaufförer och brandmän säga sin mening. Det händer nästan aldrig i flödet av medelklassröster. En helt annan dager stiger över medielandskapet vid sådana sällsynta tillfällen. Även om dessa röster ofta kallas in med en dramaturgisk baktanke, utan egentligt intresse för vad de säger, så händer någonting: Landet djupnar.
Medierna – både gammelmedia och nya sociala media – är över hela västvärlden annars mer fixerade än någonsin vid kändisar och celebriteter. Det ena programmet efter det andra bygger på att en kändis ska träffa en annan kändis, vare sig det rör sig om Stjärnorna på slottet, Vänligen Lerin, Skavlan eller Arga Snickaren VIP. Varför i hela helvete sänker sig exempelvis den unike konstnären Lars Lerin till att ägna en programserie i SVT till att träffa andra kändisar? Det hade varit mycket intressantare om han åkt runt och träffat så kallat vanligt folk – det uttryck som idag är den bäst fungerande synonymen till arbetarklass.
Som komplement till denna kändishysteri har vi så hela horden av program, i kanal efter kanal, som istället inriktar sig på den absoluta underklassen i västvärldens samhällen, med Jerry Springer show som första och sista modell. Här kan det handla om folk som har problem med vikten (Biggest Losers) eller med pengarna (som i Lyxfällan) eller med sitt shoppande (Ullared) och dessa program har som sin huvudfunktion att få den stora majoriteten av skötsamma tittare att känna att så lågt har de i alla fall inte sjunkit. Dessa program skär av den allra nedersta delen av samhället och gör den till ett slags oberörbar kast.
Jag såg nyligen filmen Tjuvheder. Lysande skådespel. Ja. Fantastiskt skildrad erfarenhet på den sociala bottnen. Ja. Och samtidigt den förlamande känslan av att här produceras bilden av den oberörbara kasten, den som ingen av oss andra – vare sig vi är medelklass eller LO-medlemmar – har att göra med. Ett helvete på säkert avstånd. Filmen är lysande, det är inte det. Men samtidigt är den också ett uttryck för detta samhälles vilja att förvägra oss sammanhang, till exempel insikten om det faktum att ju mindre de övre samhällsskikten beskattas, desto djupare blir misären därnere. Förmodligen skulle regissören hålla med mig om den analysen och han har ju faktiskt fått mig att tänka på det.
Den brett definierade arbetarklassen – eller kortare: Den breda arbetarklassen – är den beteckning jag helst använder för att fånga den majoritet som, när den blir synlig för sig själv, skulle kunna påverka hela politiken. Jag har aldrig trott på den där skeva bilden av samhället som till 70 procent bestående av hyggligt välmående medelklass, med tio procent överklass däruppe och 20 procent underklass därnere. Det är den mest statiska bild av samhället man kan tänka sig. Den säger att majoriteten inte har något intresse av att göra samhället tryggare eller mindre ojämlikt och de där 70 procenten bör således istället ägna sig åt att tycka synd om de 20 procenten på botten.
Jag tror bilden är helt fel. Kärnan i klassamhället består istället av LO-grupperna plus kanske halva medelklassen som tillsammans bildar en majoritet. Och den majoriteten har ett intresse av att de som är allra längst ner kan lyftas upp. Ju fler som föses in i gruppen underklass – eller reservarmén av arbetslösa, som Marx skrev om – och ju mer fatalistisk bilden av den blir, desto svårare blir det för alla grupper ovanför dem att få det bättre.
Den breda arbetarklassen utgör den majoritet i samhället som har hyggligt gemensamma intressen och jag menar att om dessa intressen blir synliga så går det inte längre att med medial skalpell eller en borgerlig ledarsidestext att skära av en underklass allra längst ner och göra den till ett objekt för medlidande eller avsky. Då blir det istället uppenbart att exempelvis etniskt svenska arbetare och nyanlända flyktingar alla förlorar på att drivas in i nya låglöneghetton.
Kommunal är det svenska fackförbund som, inte minst i kraft av sin numerär, antagligen har den viktigaste rollen när det gäller att bekämpa ett fördjupat klassamhälle. På Kommunals områden finns de lågavlönade och där finns massor av människor med invandrarbakgrund. Att Kommunal på allvar sätter sig i respekt inför arbetsgivare och etablissemang är nyckeln som öppnar klassamhällets kassaskåp, där den stora hemligheten förvaras: att en majoritet av människorna i det här landet tillhör det jag kallar den breda arbetarklassen.
Vad skulle hända om sophämtare, brandmän och undersköterskor samlades på Slottet, besöktes av Lars Lerin eller var huvudnumren i Skavlan? Ni hör. Det är otänkbart. Och det är otänkbart enbart därför att klassamhället sitter i våra huvuden.
