I januari för 2,5 år sedan tillträdde regeringen efter en rekordlång regeringsbildning. Stefan Löfven blev statsminister genom att offra flera centrala hjärtefrågor för arbetarrörelsen till förmån för samarbetet med C och L. Då försvarade jag överenskommelsen eftersom det inte såg ut att finnas så många andra alternativ. Vi började se begynnelsen av det nya nationalkonservativa blocket formeras där M och KD inledde ett omfamnande av SD. Januariavtalet var därför ett nödvändigt ont.
Samma överenskommelse tvingade Löfven att avgå som statsminister.
Januariavtalets baksidor var tydliga redan då men kanske ännu mer i efterhand. När skillnaderna mellan höger och vänster suddas ut i politiken öppnas dörren för andra förklaringsmodeller. Den utvecklingen har vi haft länge, men den har accelererat de senaste åren. Istället för fördelning av makt och resurser har partierna tävlat i värderingsfrågor, vem som kan presentera hårdast förslag mot de människor i vårt samhälle som avviker från normen. SD må hållits utanför, men deras frågor har anammats av övriga partier.
Sett utifrån ett internationellt perspektiv är utvecklingen inte unik för Sverige.
I land efter land har högerradikaler radikaliserat hela det politiska spektrat. Och de har vunnit slaget om politiken med primitiva rasistiska förklaringsmodeller på samhällsproblemen. Saknas det bostäder? Skyll på muslimerna. Är det för långa köer till vården? Stoppa invandrarna. Är skolan dålig? Skyll på asylsökande.
Den holländske statsvetaren Cas Mudde kallar denna utveckling för den fjärde vågen av högerradikal mobilisering.
Målet för högerpopulister stannar inte vid maktinflytande genom de högerradikala partierna utan ambitionen är att ideologiskt påverka alla partier att prata om kulturkriget och kampen om identiteter.
I Sverige har högerpopulismen trängt djupt in hos M:s, KD:s och L:s väljare och skapat djupa splittringar och konflikter. Det är så man ska förstå det gamla liberala Folkpartiet som i dag obekymrat vill bilda regering med stöd av SD.
Tyvärr har S inte lyckats hålla högerpopulismen stången. Partiet har hamnat i en position där man till stora delar har samma förklaringsmodell på samhällets utmaningar som SD. Man kallar brister i välfärden för ”integrationsskuld” och kopplar samman problemen med integrationen och välfärden med antalet asylsökande.
Nu har Vänsterpartiet fullföljt sitt löfte till väljarna genom att göra det man sagt att man ska göra i två och ett halvt år: förhindra införandet av marknadshyror.
Oavsett vad man tycker om V:s strategi tycks de ha dammat av den sedan länge sovande konflikten mellan höger och vänster i svensk politik. Och väljarna verkar gilla det. Förtroendet för Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar har ökat under den gångna veckan visar en Novusundersökning publicerad av SVT. Både de egna väljarna och de som röstar på högerpartierna uppger ett ökat förtroende.
Nog kan man tolka det som en längtan efter konkret politik. Vänstern har visat att det faktiskt går att säga nej till ytterligare ett marknadsexperiment. Det finns andra vägar än nyliberalismens. Det skapar hopp.
Oavsett vad som händer med regeringskrisen och talmansrundorna har Vänsterpartiet med sitt agerande lyckats tränga igenom bruset och fått oss alla att prata om bostadsfrågan som påverkar väldigt många människor. Det har gett en dominoeffekt. Socialdemokratiska föreningen Reformisterna kunde använda strålkastarljuset på bostäder genom att lansera sina idéer för ökat bostadsbyggande. Kultursidorna har skrivit fördjupande texter och debatterat bostadspolitik på ett sätt som inte gjorts på väldigt länge. Framför allt har V via bostadsfrågan visat att det finns andra svar på samhällsproblemen än invandringen.
Här har S och de andra partierna en akut lärdom att hämta.
