På samma sätt är den goda nyheten att staten hade ett överskott på 164 miljarder år 2022 en helt annan berättelse än den som trumpetas ut om att vi har inte råd.

Under 30 år, ända sedan Göran Perssons (S) första finansministerår, har istället svenska folket fått höra att vi har en jättelik statskuld som måste betalas. Vilket inte varit sant. 

För den som läser Dagens ETC är det här ingen nyhet, vi har sedan 90-talet envetet publicerat de offentliga siffrorna från statsbudgetarna som berättat hur det egentligen är. Det här har såklart varje nationalekonom, varje bankekonom, varje valutahandlare och företagsledare vetat om.

Men när alla stormedier rapporterat om en enorm ”statsskuld” så har den insikten aldrig nått medborgarna.

Från statsbudgeten har vi dessutom berättat att offentlig sektor inte bara har en enorm förmögenhet utan också ett finansiellt överskott vilket betyder att man har ”snabba tillgångar” – pengar, aktier, obligationer och så vidare – till ett värde av, håll i dig nu, 1 780 miljarder. Pengar som framför allt ligger på börserna. Ja, stat och kommuner spekulerar på börsen.

Så varför har inte det självklara berättats? 

Varför protesterar inte nationalekonomer när medborgarna så envist felinformeras?

Varifrån kommer enögdheten där man diskuterar skulder men inte samtidigt tillgångarna?

Det här handlar om att styra politiken.

När alla medier och ekonomer säger ungefär samma sak så blir det också svårt för politiken att säga något annat.

Den enorma kraft vi har i offentlig sektor att lösa klimatkrisen och välfärden blir istället ett fortsatt ”sparande” till ingen nytta. Ja, det är värre än så. När staten sparar i ett läge där sex procent är arbetslösa så förstör man för alla. Fattigdomen ökar när politiken investeringsstrejkar.

Våra nationalekonomer är definitivt inte eniga, de grälar om räntan ska vara si eller så, om skatter ska öka eller minska eller om bostadslån ska stödjas eller försvåras. Men de debatterar alla inom samma borgerliga analys, de är som en enda röst i det stora och de få undantagen blir ignorerade.

Det här styr politiken mer än vi förstår.

Det har faktiskt gjort all rödgrön politik förlamad sedan 90-talet. 

För att vara tydlig: 

Socialdemokraternas ekonomiska politik har varit nyliberal, en ständig åtstramning och minskade offentliga investeringar sedan 90-talet.

Miljöpartiet har gått från att vara en alternativ röst om ekonomi till att bli ett borgerligt parti vad gäller offentlig ekonomi. MP tror på allvar att man måste höja skatten för att rädda klimatet, den tokiga tanken kommer från att man tror att staten är satt i skuld. Det har gjort att även de gröna blivit ”ansvarsfulla”, det vill säga de har skurit ner, ”sparat” och inte satsat.

Vänsterpartiet blev på grund av acceptansen av statsskuldspåståendet en maktlös opposition där ett annat Sverige blev omöjligt att visa eftersom man bara kan finjustera med skattenivåer. Nu har partiet två nya radikala ekonomer och det finns möjlighet att tänka om (vilket senast klimatinvesteringspaketet tyder på). Men V har problem med sin syn på offentlig sektor där man fortfarande har svårt att se hur den ska befria individen, det är inte den offentliga sektorn i sig som är poängen med vänsterpolitik, det är vilken frihet den ger. Att prata om klimatpolitik som något som handlar om stora företag och inte ökad egenmakt hos individen är ett exempel.

Varför börjar då dessa riktiga siffror presenteras från Svenskt Näringsliv och olika analysfirmor? Jag är övertygad om att även lobbyisterna på Timbro snart kommer gå ut i en kampanj med de rätta siffrorna. Orsaken är att det enorma överskottet är den källa de kan ösa ur för stora skattesänkningar. Vilket Anders Borg (M) gjorde. Men också för att oanvända offentliga förmögenheter ska kunna privatiseras. Och de har tunga argument. Varför ska medborgarna betala in all denna skatt när den inte används?

Ekonomi är politik, inte vetenskap. I Sverige pratar medierna om kris, därför att börsen rasat. Men den verkliga krisen är att reallönerna sjunker med runt sju procent. Politiken siktar på att rädda finanskapital och banker med statsstöd, man kommer återigen trycka många miljarder nya pengar, vi ska rädda systemet men inte våra löner.

Eller ta elstödet på drygt 55 miljarder. Det är ju stora pengar men när man får höra att bara de fyra storbankerna kommer ge aktieutdelningar på 70 miljarder detta krisår, ja, då bleknar storheten i elstödet.

Det sorgliga är att borgerliga ekonomer – 99 procent av ekonomerna – saknar lösning på hur vi ska befria oss från kriserna. De kan inte ändra systemet de själva skapat.

När marxister analyserar kriserna går vi djupare, det är ingen tvekan om att finansialiseringen av allt, produktivitetens fall, investeringsstrejkerna, kombinerat med de nya omvälvande revolutionerna kring hur vi skapar energi, mat och transporter, kommer att skapa kriser för många. 

Medborgarnas skydd måste då vara offentlig ekonomi kombinerat med egenmakt och motmakt baserad på att vi organiserar oss självständigt. Bortom dagens ständiga krisekonomi. Och den revolutionen går fort nu.

En annan värld är nämligen fullt möjlig. Vi har redan finansierat den.