De senaste veckorna har platser spelat huvudrollen den offentliga debatten. Platser är inte bara fysiska platser, i debatten utgör de projektionsytor och signaler. När platsen Sverige diskuteras i tjeckisk tv, är det ett inlägg i en nationell debatt om tjeckisk migrationspolitik. Huruvida detaljerna som inplockade sanningsvittnen delar med sig av stämmer eller inte, är mindre viktigt. För ett år sedan kom polisen med en rapport som återkommande figurerar i dessa sammanhang. Uppgifterna i rapporten har genom ett samspel mellan felcitering i Svenska Dagbladet och viskleken i nationalistmedia online muterat till att det finns 55 muslimskt kontrollerade no-go-zoner. I själva verket talar rapporten om att polisen bör rikta särskilda insatser mot 53 områden, 15 områden bedöms som särskilt utsatta och sex som riskområden.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
På svenska wikipedia är en "no-go-zon" beskriven som "ett område i en tätort som någon våldsbenägen grupp, till exempel paramilitär eller kriminellt nätverk, har tagit kontroll över så att området är bortom kontroll från staten (polis, militär etc.), eller en plats det är förbjudet att beträda".
Diskussionen om no-go-zoner blev dessutom snabbt en diskussion för- eller mot Katerina Janouch som figurerade i tjeckisk tv. Lite som krönikören Ann Heberleins krönika om terrorism i Europa i fjol där islamisk terrorism missförstods som 197 gånger vanligare än den är, snabbt blev en diskussion för- eller mot Ann Heberlein.
Ordet "utopi" betyder egentligen "ingen plats", även om det kommit att avse en plats vi vill komma till, som inte finns än. Motsatsen "dystopi" betyder "svår plats". Talet om 55 no-go-zoner är som en blandning – inte "ingen plats", eftersom det verkligen finns platser där polisens arbete är rejält försvårat – men inte heller "svår plats", eftersom vi omöjligt kan säga att det är omöjligt för polisen i så många områden i Sverige. Den som inte håller med om att 55 områden i Sverige är bortom kontroll för staten kommer snabbt få höra att den döljer sanningen. Den som är oense om omfattningen av problem blir beskylld för att förneka dem.
I Sverige har staden Malmö, med dess sinsemellan socioekonomiskt väldigt olika områden, intagit den ställning Sverige har i den tjeckiska debatten. Trots att både Göteborg och Stockholm är otryggare än Malmö sett till mängd anmälda brott används Malmö som projektionsyta, eftersom staden blivit symbol för invandring och misslyckad integration. Saker som skett såväl i staden Malmö som landet runt i årtionden – vårdslös och oansvarig hantering av fyrverkerier vid nyårsfirande – blåses upp för att teckna en bild av en stad i kaos. Men även saker man med rätta bör bekymra sig över som en oroande växande trend lokalt – dödligt våld, som mot den 16-årige pojken Ahmed i början av januari – ges en förklaring och en allena. Kroppar hinner bokstavligen inte kallna innan de används som rekvisita i en föreställning om hur alla samhällets olyckor beror på invandring. Malmö är en stad som haft en av Sveriges få seriemördare såväl som en relativt stor organiserad brottslighet.
Hur ska man förhindra att platser används så i debatten? Att hela tiden bara besvara lögner, faktoider och halvsanningar är begränsat – det förlänger ändå den diskussion som radikalhögern vill ska dominera. Jag tror vägen bort i lika stor utsträckning är att prata om andra platser – verkliga platser där andra saker kan dominera. I vilka orter bedriver kvinnojourer, idrottsrörelse och engagerade föräldranätverk nattvandringar för trygghet? Var har man ett lyckat initiativ bland volontärer för trygghet på musikfestivaler? Vilka kommuner arbetar konstruktivt med våldsförebyggande bland unga killar? Var bedrivs ett framgångsrikt arbete med mottagande av folk på flykt som nyss anlänt? Och så vidare. Varken som dystopier eller utopier – utan som potentiella lösningar.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
