Att miljoner människor kan komma att dö av coronavirus i världen det närmaste året är hemskt. Det är inte så mycket att glädjas åt att utsläppen av växthusgaser tillfälligt minskar därför att verksamheter stängs ner och många av världens fattigaste förlorar sin försörjning. Kanske blir något positivt kvar av att fler lärt sig leva lokalt och att använda videokonferenser.

Men viktigast är att krisen gett demokratiskt valda politiker möjligheten att långsiktigt undvika ohanterliga klimatförändringar. Det är bara att använda skattepengar för att investera i företag  som gör samhället mer hållbart, istället för att använda skattepengar för att rädda företag som orsakar stora utsläpp.

Utvecklingen av förnybar energi är mer lönsam än fossila alternativ. Så det vore plågsamt dåligt att misslyckas. Men visst går det att misslyckas!

I Italien och Spanien, som vardera har över 100 000 människor som man konstaterat är coronasmittade, och vardera drygt 10 000 döda, tvingas läkarna i sjukvården avgöra vilka som ska få plats i respiratorer och vilka som ska lämnas av dö i sin lunginflammationen. 

I Sverige förväntas vi hamna i samma situation och filosofer försöker nu formulera principerna för hur man ska välja vilka som ska få vård och vilka som ska lämnas att dö.

Sjukvårdens kapacitet har länge minimerats därför att den offentliga sektorn skurits med argumentet att skatterna måste hållas nere. Blir skatterna för höga flyttar de rika till EU-länder med lägre skatt. Om sjukvårdens resurser är för goda lockas dessutom de sjukvårdsbehövande från andra EU-länder hit. Den ”fria rörlighetens” mekanism, i destruktiv funktion.

När man tidigare diskuterat om staten kan investera i att utveckla ett hållbart samhälle till glädje för kommande generationer har många politiker och ekonomer hävdat att staten måste spara, och skatter hållas nere av samma skäl.

Några av dessa tycks nu istället förorda hämningslösa stöd till alla företagare som drabbats av coronakrisen. Några hundra miljarder i extra utgifter kan staten låna till, säger man nu. Framtida generationer ska i så fall betala för att bevara dagens industristruktur och förmögenhetsfördelning. Det är inte rimligt när dagens näringsliv till stora delar skadar förutsättningarna för de kommande generationer som nu ska tvingas betala för att bevara dessa destruktiva verksamheter.

Det behövs inte filosofer för att fundera ut hur man ska prioritera. Det är även för denna generation viktigare att jordbrukets företag kan fortsätta odla mat än att golfklubbar och nagelsalonger kan fortsätta sina verksamheter. Ur framtida generationers perspektiv är det uppenbart att man inte ska betala för verksamheter som förstör deras förutsättningar genom att bidra till potentiellt ohanterligt snabba klimatförändringar, med svält, flyktingströmmar och konflikter.

Det är svårt för politiker att välja vilka företag som ska fortsätta fungera. Nästan lika svårt som för läkarna i Italien att välja ut de som ska få överleva bland sjuka människor. Men medan läkarnas resurser är begränsade av andra, är politiska beslut inte bundna av överordnade budgetar. Riksdagen kan inte bara beskatta dagens väljare utan dessutom skuldsätta framtida generationer. Framtida skattebetalare har inte rösträtt, och kan behandlas hänsynslöst.

Om politiska beslut nu är alltför generösa kommer statens skulder drabba också dagens levande generation. Statsskulden kommer att användas som argument för att ytterligare dra ner på den offentliga sjukvården. Då tvingas läkarna oftare välja vilka patienter som ska få vård och vilka som ska lämnas att dö, för det händer ju även utan pandemi. Kanske blir det ett argument för att helt privatisera vården. Bara de som kan betala får då bra sjukvård. 

Det är många miljarder kvar som kan smittas i världen. Viruskrisen kommer inte gå över på några veckor. Krisen blir stor nog att göra det dyrt att göra fel.

Sveriges resurser måste fokuseras på det som är viktigast för att alla ska kunna leva rimligt gott de närmast åren och sedan på att utveckla sådan industriell verksamhet som inte förstör för kommande generationer. 

Industriell utveckling kan man driva genom att investera i framtidens företag, inte ge pengar till gamla företag. Genom att investera får skattebetalarna igen den framtida vinst som skapas.

Våra folkvalda har de kommande månaderna en fantastisk möjlighet att göra världen bättre för kommande generationer. Men det är en stor risk att krisen används för utan nytta göra rika rikare. Att vissa företag kunde tänka sig att ta emot statliga krisstöd och samtidigt betala miljardutdelning till sina aktieägare visar risken.