Om bara en tredjedel av de kortaste bilresorna ersätts med cykel minskar koldioxidutsläppen med över 100 000 ton per år. Hör på det här: det finns cirka 20 miljoner parkeringsplatser i Sverige – en yta som motsvarar hela Göteborg. För varje svensk invånare finns 50 kvadratmeter parkeringsyta. Den genomsnittliga boarean per person är 42.

Upplysning: jag är inte körkortslös och jag förstår att bilen är oumbärlig för många, som på den landsbygd där jag växte upp. I dag kan jag oftast åka kollektivt eller cykla i stället för att köra bil. Alla har inte möjlighet att göra samma val.

Det är här politiken kommer in: den behöver se till att det lätt att göra rätt. I dag är det pinsamt ofta snarare tvärtom – de hållbara alternativen är i regel krångligare eller dyrare (eller både och). Det är ingen nyhet att utbyggd bilväg ger fler bilister och att utbyggd cykelinfrastruktur ger fler cyklister. Och det är tydligt vad regeringen har valt.

Att ställa om från bilberoende till transporteffektivitet handlar inte bara om förbud och individuella val, vilket verkar vara en vanlig missuppfattning. Folk blir upprörda av tanken på att de själva kommer få ansvara för och bekosta omställningen, och ser framför sig att parkeringsplatserna blir dyrare eller pendlingstiden längre och så var det med det.

Det handlar snarare om att investera i alternativ till bilen. Förändringen sker när vi satsar på bättre cykelinfrastruktur, bygger ut kollektivtrafiken, ser till att tågen rullar och gör det tryggt för barnen att gå eller cykla till skolan. Och då måste bilarna maka på sig.

I andra länder har polletten trillat ner. I Paris försvinner 60 000 parkeringsplatser för att ge plats åt cyklister och fotgängare. Ljubljana och Gent har sedan länge bilfria stadskärnor. Tyskland lanserade nyligen en nationell kollektivtrafikbiljett, som visat sig öka tågresandet och minska bilresandet.

Men i Sverige satsar vi på … bilismen. Reduktionsplikten och drivmedelsskatten har sänkts, båda för att skydda bensinpriset – trots att priserna i kollektivtrafiken ökat dubbelt så mycket som priset för bensin under 2000-talet.

I höstas skrotade Tidöpartierna det tilltänkta nya reseavdraget, som skulle innebära ett lyft för kollektivtrafikresenärer. I stället behöll man det gamla avdraget, som främst nyttjas av högavlönade bilister i storstadsregioner och årligen ger upphov till fusk för 2,4 miljarder kronor.

Potentialen för transporteffektiva städer är stor. I både Stockholm, Göteborg och Malmö kan hälften av invånarna cykla till jobbet på mindre än 30 minuter. Elcyklar har särskilt stor potential att ersätta bilen. En majoritet vill se färre bilar i svenska städer.

Fråga dig själv: vilken plats i din favoritstad tycker du mest om? Det är knappast en flerfilig motorled mitt i stan eller en parkering som stjäl utsikten över vattnet (båda göteborgska paradgrenar). Tankarna går snarare till grönskande parker, charmiga gågator och uteserveringstäta torg.

Kollektivtrafik och cykel kommer inte alltid kunna överträffa bilen, men vi har ju inte ens försökt. Och ska vi lyckas behöver vi förstå vad bilen faktiskt är: skydd från regn och snö, förvaring och frakt av prylar och, inte minst, frihet och flexibilitet.

Sedan är det bara att sätta i gång: erbjud mer flexibla kollektivtrafikbiljetter, se till att cyklar kan parkeras med skydd från både väder och tjuvar – allt sådant. Småsaker? Se till att genomföra dem då.

”Det är genant att samhällets investeringar inte stödjer medborgarnas omställning bättre”, säger idéhistorikern Sverker Sörlin i en intervju i DN. Det är möjligen den bästa beskrivningen av klimatpolitiken jag stött på.

Det är inte bara irriterande att vi inte gör det lätt att göra rätt. Vid det här laget – i the era of global boiling – är det, för att uttrycka sig milt, pinsamt.