Den är lite lik Piketty från tv-debatter och intervjuer där han formligen slaktar den som slarvar med logik eller fakta (se den roande Skavlanintervjun till exempel).
Att han är ekonom betyder att det är tvärsäkra påståenden och ofta svepande jättedrag med penseln, men samtidigt är det fullt av små guldkorn av fakta som faktiskt vänder upp och ner på diskussionen, om man väl läser dem.
Piketty skulle jag vilja kalla reformist. Han lutar åt vänster, men är framför allt ekonom och ingen rörelsepolitiker, han tror på en fungerande smartare ekonomi för ökad jämlikhet, inte på ett systemskifte.
Därför är det extra intressant hur utmanande hans påståenden blir för svensk borgerlighet, ja, för alla nyliberala ideologer.
Och för svensk vänster.
Han berättar i korta meningar något som svensk publik aldrig får höra. Att EU är världens största ekonomi, att BNP är över 15 000 miljarder, att medborgarna också är rikast på jorden, att alla de samlade staternas skulder är 10 000 miljarder medan de privata förmögenheterna är 50 000 miljarder. Observera att vi pratar euro här, inte kronor!
Europa är skyldig sig själv det som kallas ”skuld”!
Och eftersom de privata förmögenheterna växer automatiskt (de lata som ärvt förmögenheterna har samma rikedomstillväxt som den flitigaste ”entreprenören”) trots att vi saknar tillväxt, betyder det att en enkel liten förmögenhetsskatt faktiskt räcker för att rätta till statsskulderna – om man nu vill göra det.
Pikettys grundtes handlar inte om höjda skatter (han vill däremot ha mer rättvisa progressiva skatter så de som har mest betalar mest, inte som idag där de som har mest betalar minst i skatt). Istället förklarar han envist det sjuka i att EU skapat ett system där de olika staterna ställs mot varandra och utelämnas till en privat finansmarknad som sätter olika räntor på olika stater utan annan anledning att man kan.
Hur kan man ha olika statsobligationsräntor inom en gemensam valuta? dundrar han. Istället för att skydda staterna mot spekulanter, uppmuntrar tvärtom dagens EU-politik förstörelse.
Enkelt uttryckt. Tyskland och Frankrike har sedan finanskrisen gemensamt levt med väldigt låga räntor medan andra mindre stater fått betala mycket högre. Än mer absurt är det enligt Piketty inom euron. Det är inte Tyskland, utan duon Tyskland-Frankrike som ligger bakom utpressningen mot Sydeuropa. De norra staterna tjänar på de södras skulder och oviljan att avskriva dem (såsom Tyskland och Frankrike fick sina skulder avskrivna på 1950-talet) handlar bara om kortsiktig egoism.
Har man en gemensam valuta och därmed avsagt sig rätten att devalvera, så måste man också ha en gemensam statsskuld och därmed gemensamt ansvar att reglera den. Och med en gemensam centralbank kan staternas ränta också bli gemensam.
Piketty driver det tyska förslaget att alla statsskulder över 60 procent av BNP ska gå till en gemensam eurostatsskuld och sedan betalas genom exempelvis en gemensam bolagsskatt. (Bolagsskatten har halverats i Europa sedan 80-talet). Eller förmögenhetsskatt.
Att små stater som Luxembourg tillåts stjäla grannländernas skatteinkomster genom nollskatteavtal med stora europeiska företag är absurt.
Och så fortsätter han.
Varför inte en gemensam bankskatt inom euron?
Varför inte euroobligationer?
Varför inte ett gemensamt budgetparlament över eurozonen?
Han föreslår olika lösningar för hur demokratin ska kunna få makten över teknokratin, kanske en senat med representanter från de olika staternas finans- och socialutskott (så att olika politiska rörelser finns valda, inte bara en regeringsrepresentant för ett land).
Han diskuterar en ”inre kärna” (framför allt Tyskland och Frankrike) som går före och genomför det och så kan andra eurostater ansluta sig när de vill. Och han tar Grekland som det tydligaste skolexemplet på varför statsskulder inte kan betalas med åtstramning.
Hans diskussion handlar om att öka demokratin i Europa, det finns några rader om Podemos och Syriza som han pekar ut som det Europavänliga alternativet till en väldigt obehaglig framstöt från den blåaste höger med sin nya nationalism.
Piketty befinner sig några hundra mil, eller kanske ljusår, från svensk EU-debatt. Som fransk radikal ekonom är han federalist och ser enda vägen framåt i ökad demokratisk styrning inom EU. Han kan till och med i ett kort kapitel avfärda idén att det behövs tillväxt för att lösa krisen (och visar det genom 300 år av tillväxt på i snitt 1,6 procent per år varav hälften beror på att vi blivit fler medan andra halvan beror på att vi jobbar smartare). Europa är så rikt att vi kan lämna tillväxtdoktrinen och nu låta demokratin ta makten över kapitalismen.
Det här är en fransk debatt som presenteras för svenska läsare och det vore roligt om det kunde användas av en tänkande ny vänsterrörelse i försök att förstå en annan infallsvinkel och en annan politisk idé om ett demokratiskt Europa.
Piketty säger inte ”nej”, han säger: ”Varför inte göra så här istället?”
Det är rätt stimulerande.
Vi kanske skulle prova det själva?
