Rockström tvivlar numera på två saker: att det är möjligt att stoppa den globala uppvärmningen vid 1,5 grader, samt att det är möjligt att uppnå ”grön tillväxt”, det vill säga en ekonomisk tillväxt som inte går ut över biosfären.

Det här är en ny ton från en ledande forskare som annars brukar försöka hålla optimismen vid liv.

Har han rätt? Ja, visst har han det. I dagsläget finns intet som i grunden tyder på att världens samhällen ska kunna ställas om på det avgörande sätt som krävs. Han pekar på att världsekonomin, enligt alla prognoser, fram till 2050 kommer att tredubblas – från 800 000 miljarder kronor till 2 000 000 miljarder kronor – samtidigt som världens befolkning vid den tiden lär ligga på runt tio miljarder.

Just den ofrånkomligen ökade press på ekosystemen som en växande världsbefolkning leder till har jag skrivit om tidigare i en ledare. Det går knappast att komma ifrån att arten Homo Sapiens har verkligt invasiva drag, en darwinistisk demon har den ibland kallats.

Johan Rockströms pessimistiska krönika är viktig därför att den tvingar politiker och oss alla att ställa frågorna som vi inte ställt på väldigt länge. Inte för att jag vill romantisera 70-talet, men en intressant sak som då inträffade, var att den inbromsande tillväxten och den allmänna kriskänslan väckte till liv helt nya civilisationskritiska frågor.

1972 publicerades Romklubbens ”Tillväxtens gränser”, en forskarprodukt som drev tesen att vi nu har möjligheterna att träda in i ett annat slags civilisation: ett jämviktssamhälle. Under samma årtionde hördes både Peps Perssons ”Hög standard” – vad fan är hög standard? – och den utopi som kan kallas för lågenergisamhället.

Kapitalismen krisade och i tomrummet gick miljöaktivismen från att slå larm om olika utsläpp till att slå larm om en hel civilisations katastrofala färdriktning.

Den utopin och de tankegångarna skulle komma att dö en rätt snabb död under 80-talet. Då lanserades på högsta officiella nivå det nya paradigm som kallats för ekomodernism: Tanken att vi bör låta den ekonomiska tillväxten öka snabbt just för att kunna skapa ett ekologiskt hållbart samhälle. Drömmen om ”decoupling” föddes, alltså en ekonomisk tillväxt frikopplad från ökad resursanvändning. I Brundtlandrapporten ”Our common future” (en FN-rapport ledd av den norske politikern Gro Harlem Brundtland) var det huvudtemat: Mer tillväxt och mer handel! För att rädda miljön!

I efterhand kan man se hur smått otroliga formuleringarna är i den där magnifika Brundlandrapporten, som när det heter: ”Rent praktiskt innebär det snabbare ekonomisk tillväxt i både industri- och utvecklingsländer, friare tillgång till marknader för produkter från utvecklingsländer, lägre räntor, större teknologiöverföring, och avsevärt större kapitalflöden.” Avreglering av kapitalismen tänktes såldes vara en av kungsvägarna till ekologisk hållbarhet. Teknikoptimismen blev därefter vår tids signum, i alla fall hos de ekonomiska eliterna (vanligt folk har nog alltid varit mer avvaktande).  

Men när Johan Rockström nu öppet tvivlar på den ekomodernistiska tesen innebär det inte enbart att pessimismens flodvåg sköljer över oss. Det öppnar faktiskt också portarna till en ny våg av civilisationskritik på vid gavel.

Borgerligheten liksom socialdemokratin sitter ju helt fast i tillväxten som motor för klimatarbetet och vänstern gör det i grunden också. I helgen öste Jonas Sjöstedt på ordentligt med sitt krav på omedelbar utbyggnad av snabbtågen. Själv fruktar jag att de där snabbtågen mest är till för att döva samvetet hos den miljömedvetna medelklass som gärna vill fortsätta sin livsstil och då förtränger de enorma utsläpp som bygget av snabbtåg antagligen leder till.

För att spetsa till det: Jag tror inte vi kan lämna de samhällen vi lever i på elcykel, eller ens med snabbtåg. Jag fruktar att varje sådan cykeltur eller tågresa leder oss djupare in i ett ohållbart tillväxtsamhälle.

Över huvud taget glöms det ständigt bort att de enorma investeringar som behövs för grön teknologi har en baksida: Ett vindkraftverk faller inte färdigt ner från himlen. Det räcker med att se en enda propeller på ett vindkraftverk transporteras av en lastbil på en landsväg för att inse att tekniken inte är klimatneutral.

Missförstå mig nu inte. Sol, vind och el är framtiden, inte tu tal om den saken. Teknikoptimism är nödvändigt, annars går ingenting. Men klarar vi överhuvudtaget av att ställa den avgörande frågan: Är människor i den rika världen redo att dra ner på den levnadsstandard som gör att de planetära gränserna överskrids? Hur ska vi fördela levnadsstandarden och en krympande världsekonomi mer jämlikt så att de rikaste faktiskt får det sämre och de fattigaste bättre? 

Det är ju sådana frågor som Rockström nu stirrar rakt in i.

Bra, modigt, uppfodrande!