Det har väl varit enorma bekymmer med frånvaro, varför annars sätta kollisionskurs mot religionsfriheten? Kommunens kärnverksamhet har varit hotad? Åldringar vars nödlarm ekar genom tomma korridorer, barn vars lärare plötsligt kliver ut från lektionerna?
Inte riktigt, nej.
”Vi har inte haft några problem med bön, men nu förebygger vi problemet genom förbudet”, motiverade Ellenor Liljestoft, kristdemokrat i kommunstyrelsen, till SVT.
Viskningar och rop.
En politiker kan försiktigt säga bön med vetskapen att budskapet ändå snart kommer att fortplanta sig till ett affirmativt rytande om att i Bromölla ska minsann inte muslimer tro att de kan komma undan med muslimsk bön hur som helst.
Förbudet har sin spets riktad mot muslimer.
Naturligtvis. Det förstår alla, inklusive partierna som ligger bakom regeländringen. Men ständigt dessa viskningar, detta barnsligt enkla chiffer.
Pernilla Franklin utmanar kommunens tre konservativa krafter.
”Jag anmäler att jag har bett och att jag kommer att be på arbetstid i fortsättningen och jag förväntar mig att politikerna som drivit igenom detta beslut även beslutar om lämplig sanktion”, skriver hon till kommunstyrelsen.
Pernilla Franklin är socionom som arbetar för Bromölla kommun. Nu anmäler hon alltså sig själv.
”Jag ber ofta i pressade situationer och inför tuffa möten. Jag jobbar med barn i utsatta situationer, och det är lätt att bli upprörd. Då behöver jag Guds stöd för att behålla fokus på barnens behov”, säger hon till Kvällsposten.
Pernilla Franklin är kristen. Vill verkligen Kristdemokraterna att hon ska förvägras några korta stunder till bön under en prövande arbetsvecka? Det var aldrig förbudets avsikt.
Pernilla Franklin skulle lugnt kunna fortsätta be efter behov. Men hon accepterar inte att hon ska vara fredad av denna outtalade överenskommelse om att en sorts religionsutövande är godtagbar när en annan är potentiell störning.
Plötsligt står politikerna där med byxorna runt fotknölarna.
Det var visst ingen skillnad på viskningar och rop.
Böneförbud är inte att förebygga ett problem som idag inte är ett problem och som ingen kan belägga skulle kunna utvecklas till ett problem.
Böneförbud är bara rasism.
Pernilla Franklin utövar civil olydnad. Det är modigt. Det är sin arbetsgivare hon konfronterar med en metod som är genialt enkel och därför skoningslöst avslöjande.
Böneförbud är diskriminerande. Men vilka är det som kommunen vill begränsa? Pernilla Franklin gör det rimliga antagandet att den politiska ledningen inte bär på antipatier mot kristna socialsekreterare.
Nu tvingar hon Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Moderaterna att bli mer konkreta. Ska politikerna vara ärliga, säga som det är, att de är särskilt oroliga över att muslimer ska känna sig respekterade i kommunen? Eller ska de ljuga permanent?
(Det senare är inte otänkbart. Moderaterna och Sverigedemokraterna i Staffanstorp simulerar fortfarande efter drygt ett halvår att de inte vill försvåra för muslimer när de ska sluta erbjuda skolornas elever alternativ till fläskkött.)
Ebba Busch Thor vet att viskleken mycket snabbt kan upphöra vara rolig. Hon har systematiskt förmedlat en bild av att svenska traditioner och svensk samhällsgemenskap är under angrepp. Julskinkor kallas helgskinkor. Könsuppdelade tider i simhallar. Islam möter inget motstånd. Skyldiga är ”akademisk myndighetsvänster” och ”mångkulturalismen som politiskt projekt”.
Värdeupplösning. Försämring.
”Det uppstår inte någon kreativ kreol”, menar Ebba Busch Thor, som vill att fundamentet ska utgöras av ”etiskt modersmål” (ett begrepp hon lånat från Alf Svensson).
Kristdemokraternas besked till invandrare, levererat med en debattartikel under Almedalen:
”Var stolta över och bejaka era ursprung och ursprungsländer, men bli svenskar.”
Almedalen, ja. Där hade Ebba Busch Thor ett första formellt, dörröppnande möte med Jimmie Åkesson. Sverigedemokraterna är som bekant det riksdagsparti som har ojämförbart flest och grövst utbrott av antisemitism. Men det var inte därför Ebba Busch Thor fick påtagligt svårt när Rapport ville veta hur hon egentligen tänker om mångkultur.
En judisk familj som inte vill att barnen ska fira jul?
Alla ska få förhålla sig till högtider på olika sätt, sa Ebba Busch Thor:
”Men att det är klart att det skapar en bättre gemenskap och sammanhållning om man visar respekt för och bejakar det nya landets kultur.”
Kritiken var dräpande, inte minst den som kom från svenska judar i offentligheten. Det var inte så hon menade! Nej, det var inte det.
”Även om Ebba Busch Thor numera är kompis med ett parti vars företrädare är skeptiska till om jag ska räknas som svensk, är det kanske inte i första hand mig och judiska traditioner som Ebba Busch Thor vill komma åt, utan de vars tro och kultur grundar sig i islam”, skrev Margit Silberstein i Dagens Nyheter.
Den som lever av polarisering, av att förfalska splittring till gemenskap, tycker genuint illa om solidaritetshandlingar.
Som när en jude avbryter viskleken.
Eller när en kristen gör det.
”Jag vill visa att jag som kristen ber på min arbetstid och att jag har rätt att göra det. Precis som muslimer har rätt att göra det”, säger Pernilla Franklin i Bromölla.
