Det finns ingen annan än du som är bättre på att vara du, får vi lära oss. Och du kan gå hur långt som helst, bara du anstränger dig. Väggordens tid med ”carpe diem” må vara förbi, men i stället sprids inspirationscitat vart man än vänder sig. ”Du måste inte kunna för att börja, men du måste börja för att kunna”, och så vidare. Det här är vår tids nya bibel, men i stället för att budorden är samlade i en tjock bok så är de utspridda precis överallt. De genomsyrar vårt samhälle. På två ynka veckor kan du bli certifierad livscoach om du vill. Sedan kan du anlitas för dyra pengar av företag och (alldeles för) rika privatpersoner för att prata med människor om deras mål och drömmar och förutsättningar och hur just de ska göra för att maxa vad de får ut av jobbet/livet. Och så lite mindfulness och bibelcitat, jag menar inspirationscitat på det. Det här är en kultur som vi inte bara har skapat, vi uppmuntrar den konstant. 

Det kanske är som med magi eller religion i stort: om man inte tror så kan man inte se. Och några av oss ser inte. När någon ropar ”känner ni vilken härlig energi det är i det här rummet, det är så att man kan ta på den” under ett möte, då funderar jag mest på vilken sorts energi de pratar om. Rörelseenergi eller lägesenergi? Vem minns så mycket från fysiklektionerna? Men att vara cyniker, att inte svepas med, det är omodernt. Man ska tänka positivt, fokusera på sin personliga utveckling, bidra till ett positivt klimat och tro på att man kan. Alla kan! Det handlar bara om att försöka. Det går så bra så, kämpa bara lite till så kommer allt bli bra. Politik är fult, skyldigheter och rättigheter är fula ord. Möjligheter däremot, det är vad det handlar om. Låt oss se våra möjligheter. Eller inte. 

Vi behöver inte mer av denna samhällspyskos. Vi behöver snarare fler cyniker. Vi behöver människor som säger att nej, det viktigaste just nu är inte att vi alla ägnar oss åt navelskådning om hur just våra individuella liv kan bli framgångsrika. Vi behöver göra precis tvärtom. Vi behöver konstatera att det finns mycket som skaver i världen, och att detta inåtvända fokus på hur just vi kan förbättra just våra liv, det är en del av problemet. 

Vi behöver se att vi redan har det fruktansvärt bra och att det finns barn som drunknar i Medelhavet. Barn som har kämpat mer än vi någonsin kan ana, och som ändå inte ”lyckas” med sitt liv. Eftersom de aldrig fick leva det. Vi behöver färre livskartor och mer politiskt engagemang. Vi behöver mindre mindfulness och mer ilska över hur människor behandlas.  Vi måste sluta lägga ansvaret för allt på individen och se att hur ditt liv ser ut till stora delar bestäms av förutsättningar som klasstillhörighet, kön, härkomst, utseende, funktionsvarianter. Du kan inte livscoacha bort andra människors rasism. Det spelar ingen roll hur många motivationsbilder du har om du hela tiden blir diskriminerad. Så länge vi fortsätter med den här fantasin om att vi själva kan styra våra liv precis som vi vill om vi bara försöker, så länge kommer vi att undvika att ställa fler krav på politiker. Vi kommer att inbilla oss att vi minsann har fått det vi har för att vi har jobbat för det. Vi kommer att inbilla oss att andra, som har det sämre, inte har gjort sitt bästa. Vi kommer att bli ännu mer egoistiska, ännu mer känslokalla, låta ännu fler möta döden i flykt från krig vi har slutat bry oss om. 

Och det värsta är att vi kommer att göra allt detta i ett luddigt moln av fina citat och peppig stämning. Vi kommer att tro att vi är härliga människor som bejakar livet, som uppmuntrar varandra och som bidrar till ett positivt samhällsklimat när vi inte tillåter cynism och negativitet. Så länge vi hojtar inspirationscitat åt varandra kommer vi inte att höra andra människors rop på hjälp. Det är oändligt mycket farligare än att vara cynisk och ha tappat motivationen.