BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Det sammanlagda utfallet blev att vi måste jobba längre och att en redan begränsad sjukförsäkring försämras ännu mer för dem som riskerar hälsan i tunga yrken. Och det tog onekligen fokus från de positiva aspekterna av pensionsuppgörelsen; att de med låga pensioner stärks samt att oseriösa aktörer kan gallras bort från marknaden.

Någon form av uppgörelse var nödvändig eftersom det underfinansierade pensionssystemet urholkades alltmer, men tråkigt nog saknades förslag om höjda avgifter. Och här får konspirationsteorierna ändå någon form av bäring, för det är kanske, för en del, lättare att föreställa sig hur Göran Persson stjäl 258 miljarder (eller att allt beror på invandringen), än att tänka sig en politisk lösning som innebär att vi skulle kunna återta någonting från den marknad som blåste ur både fonderna och statskassan under finanskraschen 2008, eller att Allianspartierna skulle uppvisa någon form av ansvar och föreslå höjda sociala avgifter för arbetsgivaren. Den enda tänkbara lösningen är att ta mer från den anställde, i form av arbete.

Och här i ligger den pedagogiska utmaningen – det gör nämligen ont att höra att vi behöver arbeta längre. Särskilt för de stora grupper som knappt härdar ut till pensionen. Grupper med få beräknade friska år efter 68 samt med låg beräknad medellivslängd; människor med låg utbildning och låga inkomster kommer att drabbas. Här inger inte heller försäkringsbolagens egna rapporter särskilt mycket hopp: vi behöver helt enkelt ställa om oss till lägre nivåer, och kan inte förvänta oss några större underverk genom kompletterande privata försäkringar. Varken marknaden eller politiken verkar således ha särskilt mycket att erbjuda vare sig låg- eller medelinkomsttagare.

"Grupper med få beräknade friska år efter 68 samt med låg beräknad medellivslängd; människor med låg utbildning och låga inkomster kommer att drabbas."

Så vad beror det här på, om vi nu varken kan skylla på Göran Persson (eller invandringen), vart har pengarna tagit vägen? Förutom Europas åldrande befolkning där allt färre ska försörja allt fler har klyftorna ökat under de senaste decennierna. Efter finanskraschen har återhämtningen dessutom varit svag och det råder ännu turbulens kring en svag och splittrad politik som hellre höjer förmanande fingrar om svenska språket och svenska värderingar än sänker pensionsåldern för människor som kläms på en pressad arbetsmarknad. Det är därför det gör ont - tanken på att arbeta ännu mer, med sämre skydd.

– Jag tror att det finns en förståelse hos svenska folket säger Liberalernas ekonomisk-politiske talesperson Mats Persson till SvD i torsdags.

Förlåt men jag tror faktiskt inte att det gör det. Den enda frågan man ställer sig är vart resurserna tog vägen. Kan det vara Göran Persson?

Svaret finns i en rapport från Credit Suisse, som visar hur världens rikaste 1 procent ökat sina andelar av jordens tillgångar sedan 2008, då de ägde 42,5 procent. 2017 uppgår andelen till 50,1 procent. De har nått nya rekord varje år, i en massiv omfördelning av resurser där stater tvingats till omfattande besparingsprogram samtidigt som klyftorna ökat. En politik som slår hårdast mot redan utsatta grupper; sjuka, barn, pensionärer och den växande gruppen av arbetande fattiga för att nämna några. Samtidigt lever vi kvar i den nyliberala drömmen om att alla kan bli miljonärer. En ideologi som dock friskriver stora företag från ansvar gentemot omvärlden, och där möjligheten att undgå beskattning utgör en enorm ndustri.

Medan pensionsuppgörelsen säkrar en krympande framtid till den majoritet som inga varuhus äger, fortgår omfördelningen av resurser i ett flöde nedifrån och upp. Frågan om varför vi har ett underfinansierat pensionssystem, tycks enkel att besvara. Det finns inga pengar här nere, bara fler arbetstimmar och ökad effektivitet att utvinna. “Det finns inga pengar” samtidigt som den totala globala skulden detta år överskrider den globala BNP:n med 327 procent (IIF: Institute for International Finance). Det går att trycka pengar, om man är ett kreditinstitut. Pengar är, som någon sa, en social relation. Men i detta fallet har vi intecknat över tre års BNP för att kompensera marknader som inte förmår försörja oss, så till den grad att utlåning utgör en marknad i sig.

Persson stal naturligtvis inte – de pengar som lyftes ur fonderna flyttades med bred politisk majoritet till statens finanser. Tanken var att inkomstpensionerna skulle följa konjunkturen, men att de med lägst pensioner skulle skyddas vid en nedgång. Efter 2008 blev det omöjligt och här ligger också den dystra sanningen; marknaden förmår inte ge det välstånd som politiken behöver för att trygga oss. Men något annat ekonomiskt system verkar omöjligt att föreställa sig. I vreden över att behöva jobba sig genom de sjuka åren kanske den tanken kan lyfta, och föreställa sig ett annat sätt att leva på?