Är du beredd att själv ta emot flyktingar i ditt eget hem?
På den frågan svarar man varken ja eller nej, för den är så idiotisk, så manipulativ, så uppenbart konstruerad för att – mitt i ett krisläge – förvandla migrationspolitik till något slags hyperindividualiserad migrationsmoral.
Jag lekte med några övertydliga exempel, mest för att visa hur absurt det är att kräva att ens övertygelse, ens föreställning om kollektiva möjligheter, legitimeras av egna prestationer.
Jag vill se en upprustning av svensk järnväg.
Jaså, hur många kilometer räls kommer du att lägga ut?
Jag vill se bättre villkor för lärare.
Jaså, hur mycket skänker du av din nästa lön?
Jag tycker att det är fel att så många tvingas ta ett för stort vårdansvar för sina anhöriga.
Jaså, hur många äldreboenden ska du starta?
Aldrig blir en politisk diskussion så enfaldig som när den berövas all politisk bärighet, skrev jag. Och nu, 2023, klampar Johan Pehrson (L) in som det extraordinärt övertydliga exempel jag inte ens kunde fantisera fram.
Tågtrafiken mellan Göteborg och Skåne kommer inte att fungera som den ska i sommar, en avgörande orsak är personalbrist, och som svensk skäms man ihjäl, för det är ovärdigt en rik nation, som har alla förutsättningar, och man ser samtidigt hur andra europeiska nationer satsar stort på snabbare tåg, på fler förbindelser, på att biljetten ska kosta mindre för att fler ska kunna åka (ja, Miljöpartiet, vi noterar ert förslag om 499 kronor).
Men nej, Johan Pehrson skäms inte, inte det minsta. Som arbetsmarknadsminister i regeringen – som tror mer på att underhålla väg än järnväg, budgeten är ett bevis på den saken – skulle han kunna formulera ett svar som kanske handlar om matchning, eller om att det förefaller finnas potential att justera när lokförarutbildningen senast hade 1 500 sökande som slogs om 36 platser (Ängelholm), eller om att SJ är så vanskött att anställda till sist får nog och säger upp sig. Men istället:
”Inga SJ-tåg mellan Skåne och Göteborg i sommar. Det är helt sjukt faktiskt. Hundratusentals arbetslösa. Ändå går inte tågen på grund av lokförarbrist. Med regeringens politik kommer det inte vara lika fett att vara arbetslös. Bidragsreform. Utbildningslinje. Arbetslinje. Punkt.”
Det är vad han åstadkommer.
Helt sjukt faktiskt.
För fett att vara arbetslös.
Punkt.
”Så istället för att utöka utbildningsplatserna för bristyrket lokförare, vilket du kan göra med din liberala kollega utbildningsministern, så ska arbetslösa få det ekonomiskt tuffare? För att SJ ställer in sommarens tåg. Din logik är onekligen intressant”, svarar Linda Snecker (V).
Hon har en poäng, artigt framförd. Det skulle också vara helt i sin ordning att konstatera att ministern beter sig som en pajas, som någon som alltid hellre skjuter från höften än gör minimalt med research. Vet han ens själv hur han tog sig från punkt A (inställda tåg på grund av personalbrist) till punkt B (arbetslösa är glidare som har uppsträckning att vänta)? Med honom är det alltid som något väsentligt faller ifrån, oavsett hur kort och rak sträckan är.
Vad ska du göra åt att tågen inte rullar? undrar folk.
Johan Pehrson replikerar blixtsnabbt med att skicka dem en länk till Arbetsförmedlingen.
Är du beredd att själv ta emot flyktingar?
Är du beredd att själv utbilda dig till lokförare?
Exakt lika destruktivt, exakt lika samhällsfientligt, exakt lika och fullständigt ovidkommande.
Jag vet inte vad som är värst.
Att ministern är seriös med att försöka rekrytera bort ett systemfel på Twitter.
Att ministern verkligen tror att arbetslösa tycker att de har det så fett, och är så nöjda med sin marginaliserade situation, att de anser att en lokförares snittlön på drygt 40 000 kronor är ekonomiskt ointressant.
Det senare är ju tyvärr sant.
Johan Pehrson – som själv har samlat på sig totalt sju års jobberfarenhet (inklusive ledarskribent) utanför politiken sedan 1989 – kommer fortsätta att hävda att vi svenskar är bidragsmätta och förslöade.
Vi vill bara kunna resa, att tågen ska rulla!
Kör dem själv, menar Johan Pehrson. Och vad du än gör: Titta inte på mig – stirra anklagande på närmaste arbetslösa.
Man skäms över att Sveriges andra och tredje största städer berövas grundläggande, sammanbindande infrastruktur.
Man skäms över Johan Pehrson.
Man skäms, något så jävulskt, allt medan vi står kvar på perrongen och väntar, på att regeringens företrädare ska visa sig kapabla till mer än att gamängigt slänga käft och lassa in knaperstekt bratwurst.
Valrörelsen tog slut.
Den resulterade i ansvar.
Möjligen drabbas Johan Pehrson av den insikten före 13 september 2026.
