Den totala blottläggningen av de patriarkala normer som styr, inträffade således i slutet av 2017. Ridån har liksom gått upp när föreställningen slutat. Vi tittar in bakom kulisserna. Vi ser på andra. Men nog också på oss själva. Hur vi lever i – och omfamnas av – den där normen.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Att leva i en norm innebär att uppfatta det som sker som normalt. Det må vara den patriarkala normen eller konsumtionsnormen. Vårt tänkande formas, våra handlingar styrs och vår acceptans blir förödande. Att bryta en norm, att peka på dess konsekvenser och rent vedervärdiga akter, har sitt pris.
Priset kan vara missad karriär, social utfrysning och ekonomiskt straff. Så en vacker dag blottläggs allt. Det man inte har sett ser man plötsligt. Det man tidigare har sett som enstaka händelser ser man plötsligt ett allmängiltigt mönster i.
Ett sätt att beskriva detta kan vara hur man upplever ”dolda bilder”, som man ibland hittar i barntidningar. Först tittar man på en bild som helt tydligt föreställer ett träd och en flod – så uppmanas man att hitta något annat också: en dold bild. Så småningom ser man att trädets krona bildar ett lamm och att det i stället för en forsande flod finns ett barn som sover.
Påstår någon att lammet och barnet finns där, innan man själv har upptäckt det, låter man sig knappast övertygas. Men när man väl själv sett det begriper man inte varför man inte såg den när man först tittade på bilden.
Den senaste månaden har det inte handlat om träd och floder som framträder som lamm och barn. Utan om manliga genier, och manliga icke-genier, som framträder som skitstövlar.
Hur blir man en skitstövel? Omvärlden kanske inte skapar skitstövlar, men genom tystnad och acceptans upprätthålls skitstövelns status och förminskas dess egenförmåga att reflektera över sitt eget beteende.
Många av de som nu unisont talar ut har under decennier accepterat, och i många fall till och med frotterat sig med, skitstövlarna.
Det har säkert varit lönsamt – förnedrande men lönsamt i någon mening. Skitstövlarna har fått acceptans. Uppskattning. Hur skulle då skitstövlarna ta in att de är skitstövlar?
Hur många gånger har jag inte själv varit tyst – inte alla gånger, men de flesta – när jag borde ha reagerat. Och när jag reagerat har jag mötts av reaktioner på temat ”förstör inte stämningen”. Förmodligen har jag, liksom de flesta, undkommit kritik av samma skäl åtminstone några gånger.
Alla har nog något av skitstövel inom sig. Ungefär som vi alla har egoistiska och solidariska sidor i oss. Vad vi blir av allt detta beror på vilken del av oss som göds.
Lever vi en senkapitalistisk tid, marinerad av nyliberalt tankegods, så göds den egoistiska sidan, det är ju den som reklam och politiker allt som oftast vädjar till.
Lever vi i en patriarkal norm, trots att vi hela tiden blir itutade att Sverige är så jämställt, så tror vi att sexuella trakasserier och övergrepp nog är undantag.
Vi ser genier och kulturprofiler, ända till något berättar att det finns något annat att se. Vi kanske till och med ser oss i spegeln och ser på oss själva lite annorlunda när den andra bilden har blivit blottlagd.
Visst. Det vi läser om, hör talas om i braskande rubriker, är något av folkdomstol. Hon har rätt i det, Advokatsamfundets ordförande Anne Ramberg. Så är det. Och alla som berättar är inte sanningsvittnen.
Och – vilket jag har blivit obehagligt medveten om när jag har samtalat med en radda hjärnforskare i serien ”En bok, en författare” i Kunskapskanalen – minnen förändras lite grand varje gång man tänker på dem. Hjärnan försöker hitta samband, logik och rättfärdiga sin ägare.
Men. Dessa helt relevanta invändningar förminskar inte den totala bilden av blottläggning av hur inte bara snön faller, utan också män. Må Lundells gamla hit bli julens påminnelse om den patriarkala normens förskräckliga förmåga att göra oss sämre än vi är. Såväl i handling som i förmåga till tystnad.