Hela den moderata cirkusen inleddes onekligen som en maskulin avrättning. Det säger förstås en del om patriarkatets mindre diskreta charm, men också en hel del om Moderaterna som parti. Herrar av olika åldrar företräder ungdomsförbund och distriktsavdelningar.
Nu ska erkännas att inte heller jag, om jag varit moderat, varit bekväm med Anna Kinberg Batras sätt att kommunicera sina eviga talepunkter. Än mindre hennes sätt att sällan tala om vad ”vi moderater” vill, utan istället ägnat sig åt jagform: jag vill, jag har beslutat, jag anser. Hon överträffade till och med Carl Bildt. Någon mer jagfixerad partiledare har nog aldrig funnits. Så när det går åt pipan så är det väl jaget som ska sparkas…
Hur som helst. När det patriarkala pärlbandet trätt fram som mest i medierna har jag påmints om några av mina obehagligaste minnen som språkrör i Miljöpartiet.
Jag och partiets kvinnliga språkrör Marianne Samuelsson ska ta emot Ove Johansson, chef på Sveriges Radio. Public service således. Han ska lobba för mer pengar till SR, indragningar hotar.
I den informella uppdelning som språkrören gjort, så har huvudansvaret för kultur- och mediefrågor hamnat på Mariannes bord. Hon har bilden klar för sig in på detaljnivå, och briefar snabbt och effektivt på det sätt vi lärt oss att samarbeta.
Så kommer Ove Johansson, vi slår oss ner i Mariannes rum. Vi sätter oss i var sin fåtölj och han berättar kort om läget och vad det är Sveriges Radio vill.
Marianne avbryter och ställer vänligt några konkreta frågor. Johansson vänder sig till mig och svarar. Marianne ställer några initierade uppföljningsfrågor och Johansson fortsätter att titta på mig när han svarar.
Situationen är absurd. Marianne frågar, jag får svaren. Så håller det på. Jag är helt fascinerad av det som sker. Har åtskilligt som jag själv skulle vilja fråga om, men jag förmår inte. Jag väljer att vara tyst för att se hur länge chefen för public service-radion kan bete sig som en fullfjädrad mansgris. För att inte säga fähund.
Han lyckas ända till slutet, tre kvart senare.
När vi tar i hand och tackar för samtalet, avslutar han, riktad till mig, med några väl valda fraser om situationen på SR. Oss bröder emellan. Han tar pliktskyldigast Marianne i hand och lämnar rummet.
char visat sig. Marianne och jag sitter alldeles tysta. Förundrade, förskräckta och förbannade över det vi nyss upplevt. Samtidigt var mötet en god lektion samtidshistoria.
Under åren som politiker upplevde jag också hur journalister hade en förmåga att skriva att jag konstaterade, medan det kvinnliga språkröret hävdade. Och att bra och snitsiga svar från det kvinnliga språkröret kunde läggas i min mun när Magdalena Ribbing eller Kaa Eneberg rapporterade i Dagens Nyheter. Det liksom bara blev så …
För att inte tala om alla lustigheter som konservativa, liberala och socialdemokratiska ledarsidor levererade när Miljöpartiet bildades med stadgar som krävde kvoterade valsedlar – ja, det fanns till och med lokalavdelningar som inte ställde upp i kommunvalen därför att man inte klarade kvoteringen. Ett tufft medel för att uppnå ett bra mål.
Visst har en del blivit bättre, vem kunde ana på 80-talet, när det bara var MP som företräddes av en kvinna i valrörelserna, att man mindre än ett halvt sekel (sic!) senare skulle få se en partiledardebatt i tv med hälften kvinnor, hälften män … Än mindre hade man kunnat ana att tre borgerliga partier skulle företrädas av kvinnor.
Berättelsen om samtiden blir dock mindre smickrande när man förstår att dessa högst rimliga framgångar tillkommit i en tid när politikens makt över samhällsutvecklingen har minskat. I en tid när Marknaden jonglerar med demokratin har tolvtaggarna skaffat sig andra mer lönsamma och maktstinna betesmarker.