Framför allt var det lite för nära ögat.

Tänk dig en magisk artificiell intelligens som besparar sjuksköterskan och läkaren massor av tid. Du klickar i dina besvär och tidigare sjukdomstillstånd. Algoritmen gör en snabb bedömning av hur allvarligt ditt tillstånd är och ger läkaren förslag till behandling. Det låter väldigt bra. Sjukvården är överbelastad och står inför ständiga besparingar. Problemet är bara att någon sannolikt tagit emot mutor och ríggat hela upphandlingen för att du ska kunna kryssa i “huvudvärk” på displayen.

Den digitala tjänsten är inte heller särskilt bra på att identifiera huruvida du är allvarligt sjuk. Tjänstemännen som köpt in systemet har dessutom underlåtit att begära in viktig dokumentation från leverantören. Varken du, läkaren eller läkarens chefer vet egentligen vilken vetenskaplig grund systemet vilar på, och Läkemedelsverket uttrycker intresse för att detaljgranska verktyget.

Så hade primärvården för cirka 3,3 miljoner patienter sett ut i Västra Götaland, Skåne och Dalarna om inte Uppdrag granskning granskat upphandlingen av Vårdexpressen. Tjänsten hade testats vid en handfull utvalda primärvårdsmottagningar i Skåne. Trots kritik från personalen fanns beslut om att rulla ut den till samtliga vårdcentraler i regionen. Västra Götaland och Dalarna hade intentionen att följa efter. Man avsåg att revolutionera primärvården. Till det sämre.

Och det är här problemet ligger. Patientsäkerheten i tre regioner ska inte vara beroende av att en tv-redaktion sänder ett inslag. Hur väl Uppdrag granskning än utfört sitt arbete, och det är mycket bra, borde signalerna om att stoppa affären tagits på allvar långt tidigare.

Det finns goda skäl för regionerna att heja på den digitala utvecklingen. En åldrande befolkning, ett kroniskt personalunderskott i kombination med ständiga besparingskrav, en självpåtagen vilja från politikerna att hålla skatterna nere samt en ideologisk doktrin om att krympa staten och dess kontroll. Det skapar risker för strukturell fartblindhet och en övertro på teknologin, både hos politiken och inom organisationerna. Situationen ger också en grogrund för direkt oseriösa aktörer att ta genvägen till miljardkontrakten. Då behöver kontrollfunktionerna stärkas.

Vårdexpressen såldes in med stolta deklarationer om att bygga på tio års forskning, och löften om att kunna spara in på 50 procent av läkarnas arbetstid. Trots att ett flertal personer efterfrågade dokumentation och de studier som stärkte dessa påståenden, begärdes de aldrig in från leverantören, och de finns heller inte med i kravspecifikationen från region Skåne.

Redan i det läget borde bromsen ha slagit på. Om inte i Skåne så i Västra Götaland, som gett Skåne fullmakt att genomföra en upphandling värd 600 miljoner kronor å regionens vägnar.

Uppdrag granskning visar också att den kritik som läkare och annan vårdpersonal påtalat både under upphandlingsprocessen och testperioden tystades och ignorerades. Tjänsten var varken tidsbesparande eller patientsäker, och en utvärdering formulerade explicit att underlaget varit för litet för att man ska kunna dra några slutsatser kring tjänstens effektivitet  överhuvudtaget.

Även här är det anmärkningsvärt att region Skåne inte parkerade projektet och att Västra Götalandsregionen inte drog öronen åt sig. Vårdexpressen stoppas först när Uppdrag granskning frågar ut två av regionens tjänstemän och presenterar uppgifter som tyder på grova oegentligheter vid upphandlingsförfarandet.

Det är anmärkningsvärt.

Sorgligast av allt i den här härvan är varför de uppgiftslämnare som Uppdrag granskning uppenbarligen varit i kontakt med inte kunnat vända sig till polisen och regionerna direkt, i förvissning om att stoppa grova oegentligheter och upphandlingen av en halvkass algoritm som sätter patientsäkerheten på spel.

Ett granskande reportage är inte vad som ska stå mellan över tre miljoner människors behov av en säker vård, och tjänstemän som skickar en powerpoint (!) med krav på befattning, lön och aktieoptioner i bolaget de riggat upphandlingen för. De kontrollsystemen behöver finnas inom förvaltningarna och ska inte bygga på att någon tar mod till sig och kontaktar en journalist för att förhindra ett vårdhaveri.

I Göteborg är vi dessutom plågsamt medvetna om vad interna kulturer och en lättsinnig  bestickning kan innebära för en stads rykte. Därför borde Västra Götalandsregionen ha vetat bättre, och uppgifter om en festlig helg för att bearbeta primärvårdsdirektören borde inte ens ha förekommit i utredningsmaterialet. Det är en besvikelse.