Socialdemokraterna får en mer snabbfotad regering efter år av decemberöverenskommelser, samarbetsregering och januariavtal. Vänsterpartiet har åter visat att tiden som dörrmatta är förbi. Moderaterna och Kristdemokraterna får en majoritet för sin budget. Och Miljöpartiet befrias från regeringsarbetet.

Centerpartiet lyckas vara både för och emot Sverigedemokraternas inflytande. Helt ologiskt så klart, men jag gissar att det finns internpolitiska skäl som de parerar inför en valrörelse.

Gladast av alla är kanske de som suttit tysta och bidat sin tid. Vid sidan av det historiska i att landet fick en kvinna som statsminister, vann Sverigedemokraterna en historisk seger. För första gången har ett högerextremt parti aktivt inflytande över statsbudgeten.

Och sedan har vi Liberalerna. Stackars Liberalerna. Samma år som alla hyllar de liberaler och socialdemokrater som för hundra år sedan tog Sverige in i den nya tiden – in i demokratin – så brottas de med svåra dödsryckningar.

Under hela efterkrigstiden var Folkpartiet det snälla borgerliga parti som såg till att Moderaterna inte drog iväg allt för långt till höger. Beskäftigt och principfast stod de upp för grundläggande demokratiska och mänskliga rättigheter, och en socialliberal idé.

Men det var då.

Nu är det fritt fall.

Många av oss har förvånats över Moderaternas snabba normalisering av Sverigedemokraterna. Men än mer överraskande är Liberalernas. På bara något år har fler röda linjer än jag kan räkna passerats. Från ”aldrig ge inflytande” till att släppa fram den budget Sverigedemokraterna varit med och skrivit och besluta sig för att sverigedemokratiska tjänstemän i regeringskansliet är en rimlig hållning.

När det inte räcker att liera sig med rasister för att få uppmärksamhet går de vidare. Ett misstroendevotum blev i veckan nästa halmstrå för det 2,5 procent stora partiet att famla efter. Det må vara hänt. Så kan ett litet parti i opposition agera. Inte konstigt. Men valet av fråga är anmärkningsvärd.

Utan att dra hela kärnkraftsdebatten måste jag ändå betona att den är farlig i alla led. I brytningen skadar vi naturvärden och utsätter människor vid brotten för exponering. Vid klyvningen finns alltid en risk för olyckor. De som skett från Harrisburg och framåt visar på förödande effekter under lång tid. Och vid slutförvaringen ska radioaktivt avfall förvaras i många tusentals år utan att riskera att läcka eller tas upp av ovetande människor i framtiden.

Liberalerna väljer, som sin första konflikt med regeringen Andersson, att forcera processen med att slutförvara kärnavfall. Kanske finns det inget politiskt beslut som behöver vara mer väl genomarbetat. Där allt måste säkerställas för långt mer än överskådlig framtid.

Det är inte bara oansvarigt mot framtiden att hasta. Dessutom är det korkat. Processen är igång och experterna på miljödepartementet säger att ett beslut kan fattas först efter årsskiftet. Att då sätta upp Lucia som dagen då bilan ska falla över den nya miljöministern är obegripligt.

Eller, fel av mig, det är obegripligt för den som tror att det handlar om politik, om en genuin vilja att få ett beslut på plats. Om poängen istället är misstroendeförklaringen i sig och en kort stund i rampljuset, ja, då är det helt logiskt.

Liberalerna hanterar liberalismen vårdslöst och oansvarigt när de säljer sig till extremhögern. Men liberala grundvärdena kan gott liva vidare utan deras inblandning. Bättre antagligen. Men att, för sin egen överlevnad, hantera frågan om kärnavfall på samma sätt är bortom vårdslöst och oansvarigt.

Dödsryckningar och desperation leder otvetydigt till dumhet.

Det är lite sorgligt.

Jag kan sakna ett rättroget liberalt parti i svensk politik. Men det parti som Liberalerna utvecklats har ingen uppgift. Och ärligt talat är det nog få som kommer att sakna dem när riksdagen öppnar igen efter nästa val.