”Symbolpolitik, önsketänkande och anekdoter om tyska tågbiljetter fick ge vika för fakta och vetenskap förankrat i den materiella verklighet där utsläppen faktiskt sker”, skriver han på X/Twitter.
Idealisten besegrades av realisten.
Det är Koistinens poäng, som han broderar ut till att ”Romina pratade om hur vi konkret ska rädda klimatet medan Per uppehöll sig kring på vilket sätt det vore skoj om vi räddade klimatet”.
Bolund var mindre imponerad. Han var faktiskt så frustrerad att han på samma plattform formulerade den sannolikt längsta förtydligande, anklagande tråd han hittills åstadkommit som språkrör.
Sveriges regering har precis släppt en budget som är usel för klimatet. Det är fakta. Det är bara att beklaga, mer än beklaga, i och med att själva framtiden står på spel. Sveriges regering måste klassificeras som klimatförnekande, som denna ledarsida nyligen konstaterade.
Men.
Tidöregeringen har samlats runt en strategi som de här partierna kommer att hålla fast vid, oavsett om halva landet brinner upp och resten översvämmas.
Den är mycket enkel.
Vem som helst kan lära sig denna propagandistiska trestegsraket som färdas mot undergången med oss alla som ofrivilliga passagerare.
1. Påstå att du tar klimatkrisen på största allvar. Att du är med på att mänskliga utsläpp orsakar upphettningen, att du respekterar forskningens kunskap, och att målet givetvis är att ställa om.
2. Påstå att du just nu tyvärr måste öka utsläppen. För att det går bara att ställa om när du har en majoritet av befolkningen bakom dig, alltså att det sker i en takt som nästan alla kan acceptera, där ingen drabbas negativt, och du vet givetvis vad alla kan tänkas acceptera, för annars är det bara ansvarslös idealism. Men på sikt är din metod mer effektiv, den förankrade klimatpolitiken – som gillar kärnkraft och alltid har nära till att säga att vi bara kan göra så mycket medan jättar som Kina sprutar kol ur öronen – kommer att långsiktigt minska utsläppen mer än motståndaren förmår.
3. Påstå att du är den enda realisten. Det betyder att den som tycker annorlunda saknar relevans, för den är inte förankrad i verkligheten. Det betyder också att du inte behöver bemöta motståndaren sakligt. För din väg är den enda möjliga vägen.
Strategin är nygammal. Men idag samlas så många runt den, och med sådan övertygelse, att det börjar likna den huvudsakliga fåran för politiker som vill göra så lite som möjligt, trots att vetenskapen är enig om att det är omöjligt att skjuta upp utsläppsminskningar, i alla fall om ambitionen är att hantera klimatkrisen, undvika att det här skenar bortom vår kontroll.
Kort sagt, du kan inte sänka priset på bensin för att hämta hem koldioxidkostnaden med extra kärnkraft om några decennier.
I och med att Sverige på kort tid gått från att vara klimatpionjär till att vara klimatsvikare, uppmärksammas regeringens budget av internationella medier. The Guardian rapporterar – och drar paralleller till brittiske premiärministern Rishi Sunak. Han har också kommit ut som så kallad realist.
Storbritannien ska plötsligt tillåta mycket mer utvinning av olja och gas. Fossilbilar ska få säljas till 2035, inte 2030. Oljepannor – som är vanliga i Storbritannien – ska inte fasas ut lika snabbt som tidigare sagt. Med mera.
Katastrofpolitik.
Varför?
"Om vi fortsätter på den här vägen riskerar vi att förlora det brittiska folkets samtycke och den resulterande motreaktionen kommer inte bara att vara mot specifik politik, utan mot själva uppdraget i stort”, säger Rishi Sunak.
Slut på idealism, nu gäller realism.
Det är ett väldigt suggestivt budskap. Dels att det förespeglar solidaritet med vanligt folk, dels att det utger sig för att vara på förhand förankrat hos flertalet.
Den som på riktigt bryr sig om klimatkrisen kan inte låta detta få sätta sig. Högerpartiernas kampanj är massiv, den sker i land efter land, och den som vill veta varför det förhåller sig så kan börja med att inse den påverkan som kommer från den fossila industrin, som spänner över allt från banker via biltillverkare till energiföretagen. Det här är den kulle som det gränsöverskridande kapitalistiska systemet har valt för att försöka leva evigt liv.
Rishi Sunak är lojal med systemet (som har gjort honom till miljardär). Det är hans drivkraft, inte att rädda hushållen från något slags gröna radikalers chockdoktrin.
”Sunak, Trump och många andra som dem är inte bara desperata politiker som försöker med allt för att behålla eller återfå makten (även om de är det också). De är inte heller bara representanter för kapitalet. De är representanter för de smutsigaste, mest destruktiva delarna av kapitalet, de delar som är involverade i ett krig mot mänskligheten. I konflikten mellan de två existentiella kriserna vet de vilken sida de står på”, skriver George Monbiot.
Vi måste också veta, fullt ut inse, vilken sida de står på.
Sunak, Trump, Pourmokhtari.
Episkt! tycker Koistinen, näringslivets legosoldat, direkt inblandad i de påkostade konferenser som Timbro erbjuder makthavare och affärsledare och journalister och lobbyister. Det var en sådan, på ett slott utanför Paris, som Ebba Busch (KD) ansåg viktigare än klimattoppmötet i Egypten. Där minglade hon med bland andra Jan Blomgren, som brukar kallas ”energiexpert”, men som inte är så mycket mer än en motor för vindkraftmotstånd och kärnkraftsfixering.
Det kanske var där man pratade ihop sig om den realistiska linjen? Vem vet, allmänheten saknar insyn. Eller var det på Onsdagsmötet som strategin spikats?
Det finns hur många kontaktytor som helst mellan staten och kapitalet, alla med det gemensamt att de svävar högt över huvudet på vanligt folk.
Jag menar, Storbritanniens ”net zero minister” kan kopplas till en tankesmedja som finansierats av fossila intressen och som gett sig på klimataktivister.
”Denna realism innebär inte att vi förlorar våra ambitioner eller överger våra åtaganden”, säger Rishi Sunak.
Romina Pourmokhtari låter exakt som honom.
Det är samma budskap.
Argumentet om förankring blir lika kränkande.
Romina Pourmokhtari är någons klimatminister.
Men hon är helt säkert inte din.