Puh.
Och detta trots att alla deltagare tillhör de klimataktiva och medvetna inom sina partier. Okej, det var dagen före valet men det var samtidigt så sent att inget parti vann på profileringskäbbel mot varandra, det enda som gällde var att diskutera och skapa hopp gemensamt inför vår tids stora hot.
Ja, partisekterismen är fördummande.
Dock, den går att bryta.
Men då måste vi åter förstå vad politik är.
Det är inte riksdag, det är inte kommunfullmäktige, det är inte utredningar.
Det är enbart rörelse och i allra bästa fall en väl organiserad rörelse.
Politik är inte administrering av ett samhälle, politik är förändring, en riktning mot ett annat samhälle.
Det enda hopp vi har är förmågan att organisera oss utanför det fängelse som våra politiker skapat runt sig.
Ja, de rödgrönrosa förlorade valet. V:s tvåprocentiga framgång uppväger inte S, MP och Fi:s nedgång. Högern gick framåt och man måste vara väldigt naiv i sin analys för att inte förstå att SD är extrem höger, de är inte ”ovanpå” eller vid ”sidan om” borgerligheten, de är en del av den.
En vidrig skällande del som de andra inte vill ta i hand utan dubbla gummihandskar och strypkoppel, men sanningen är nog att även här kommer hundens svans styra färden.
Att S-ledningen försöker tänka bort borgerligheten (blockpolitikens död) betyder bara att vi får borgerlig politik genomförd av S och de borgerliga. Vi får då en klimatpolitik styrd av partier som tror att ökat flyg (med icke-existerande biobränsle) och mer motorvägar ska lösa klimathotet plus ökat skattestöd till bevarad kärnkraft.
Det är så naivt att man som motståndare faktiskt rodnar å deras vägnar.
Det finns liberaler som förfasar sig. DN:s kulturchef Björn Wiman skriver att ”om tio år kommer detta elände vara över” och menar då att fascismen och nationalismen krossar sig själv med tidens tunga tand. Det är usel tröst för förlorare.
För om tio år är världens klimat förstört med den politik som partierna i så fall kan genomföra innan dess.
Att sitta tillbakalutad i läsfåtöljen fungerar inte.
Låt mig ge en annan bild av det som händer i världen och Sverige. Jag menar att allt det goda du sett, alla tecken på hopp, på motstånd, på nya lösningar kommer långt utanför partipolitiken. Den kommer från rörelser som räddar flyktingar, som bromsar förstörelsen av skogen, som ockuperar vägbyggen, som skapar #metoo, som cykelförlamar stadstrafiken i protest efter protest, som själva bygger ett annat energisystem, som gemensamt skapar annan matproduktion, som skapar motkrafter överallt eftersom det helt enkelt inte finns något alternativ. Ingen passivitet bevarar en mänsklig värdighet.
Klimathotet är, liksom feminismen, den enda fråga som konstant tvingats fram av människor utanför partierna, det är den fredliga motståndsrörelsen mot budgetar, nyliberalism och finanskapital, det är människor som enas om det väldigt enkla. ”Nu får det vara nog.”
DÄR finns politiken.
Där finns den kraft som tvingar fram stöd till solceller, stöd till likvärdig vård, motstånd till arbetslivet som stressar sönder vården, motstånd mot förgiftad luft och brinnande skogar i klimattorkan.
Allt det goda som skett – som är mindre än det onda som skett de senaste fyra åren (utsläppen, ojämlikheten och hatet ökar) – beror på krafter som inte gått i ide utan börjar organisera sig.
De få bra besluten har de rödgröna tvingats till underifrån, den kommande borgerliga regeringen (i vilken form det än blir) kan bara påverkas om tillräckligt många vägrar lyssna på deras ursäkter.
Politik är inte att vilja, det är något man säger inom apparaterna, politik är att göra här och nu tillsammans med andra.
En sak vet jag. Partiernas egna behov är inte samhällets. Partisekterismen är lätt att begripa, det handlar om organisationer som skyddar sina jobb och sitt inflytande, men när alla partier skryter om samma smulor man fått igenom i en ekonomi som förstör vår framtid, så är det inget roligt att se.
De rödgrönrosa måste helt enkelt tvingas till samarbete av krafter större än dem själva.
De måste få en gemensam klimatpolitik för att rädda världen, inte ”profilera sig” på skapade motsättningar.
Då kan nästa val (kanske redan EU-valet nästa år) bli ett steg mot en räddad värld.
Men det här valet är förlorat.
Eller? Det finns en viktig positiv sak. 82 procent röstar inte på ett rasistiskt parti.
Nu kan vi lägga det åt sidan, de där kommer inte ha någon roll i det viktiga uppdraget framöver.
När miljoner försöker rädda klimatet kommer de sitta med gapande munnar och gnälla över att bensinen är så dyr.
Så ... Hoppet är du och det du gör de kommande åren.
Och många du blir ett vi som blir en rörelse.
