Jag gillar inte ens det där tjatiga talet om svenska värderingar. Jag tror på de universella värderingar som olika folkrörelser och partier under lång tid gjorde centrala i detta land. Jämlikhet, jämställdhet eller barns rättigheter är inte svenska värderingar. Det är allmängiltiga värderingar som många har kämpat för i Sverige och som ofta fått genomslag i svensk lag, till exempel lagen om förbud mot barnaga.
Olof Palme eller Hjalmar Branting kom från de övre samhällsskikten, men formulerade idéer om jämlikhet som överskred alla snäva gruppidentiteter, inte minst deras egen bakgrund.
Men identitetspolitik kan inte avfärdas hur som helst. Identitetspolitik har spelat en enorm roll för frigörelsen av exempelvis sexuella minoriteter och för självkänslan hos marginaliserade grupper, vare sig det handlar om svarta i USA eller samer i Sverige. Och när Sverige äntligen får sin första kvinnliga statsminister har det betydelse, ty hur svårfångad den betydelsen än är så vidgar det politikens horisonter när en kvinna för första gången blir statsminister.
Det finns väldiga erfarenhetsvärldar som bara kunnat frigöras och bli synliga för alla, så att villkoren kunnat utjämnas, just genom att en grupps identitet och historia lyfts fram. Om det är det som kallas för identitetspolitik har jag inget emot det. När arbetarrörelsen bröt sig fram årtiondena kring år 1900 var det i hög grad en nyss förtryckt klassidentitet som krävde respekt i dåtidens svenska överhetssamhälle. Men målsättningen var universell – ett helt samhälle skulle omformas. Även Marx drömde om själva klassamhällets upphävande, inte om att ett proletariat skulle ersätta kapitalisterna som förtryckande klass.
Det jag med hela min varelse avskyr, är när en grupp i samhället uppmanas att inskränka hela sin utblick till att rösta på de partier eller politiker som enbart slåss för en begränsad vision.
När man står vid valurnan är det inte varor man väljer mellan, det är samhällen.
Sverigedemokraterna bör således betraktas som en identitetspolitisk rörelse av sämsta sort. Etnisk svenskhet är och förblir grunden för partiets ställningstaganden och den nationalism partiet står för berikar inte samhället med fler perspektiv, utan går i huvudsak ut på att släcka ut andra kulturella perspektiv. Sverigedemokraterna vill krympa utblicken med sin identitetspolitik.
Nu har emellertid ett parti grundats som specifikt vänder sig till invandrare i förorten. Det heter Nyans och leds av en person, Mikail Yüksel, som tidigare uteslutits ur Centerpartiet på grund av kontakter med den turkiska högerextrema rörelsen Grå vargarna. Också i fallet Nyans, liksom med SD, är detta parti ett exempel på den sämsta sortens identitetspolitik.
”Partiet Nyans vill dra alla förortens invånare över en kam.”
Partiet Nyans vill dra alla förortens invånare över en kam. Partiet har på möten och i uttalanden bidragit till den pågående kampanjen mot LVU och socialtjänsten, som anklagas för att kidnappa muslimska barn och slita dem från sina föräldrar. Den universalistiska värdering som säger att barns rättigheter står över kulturella sedvänjor bryr partiet sig inte om. Partiets ledare verkar vilja införa en lag mot hädelse och har i en artikel rentav propagerat för att Lars Vilks konstverk Nimis ska brännas ner.
Partiets ledning tycks ha stort överseende med Turkiets auktoritäre president Erdogan. Partiet vill ha fler friskolor och gärna religiösa friskolor och har nyligen rekryterat en tidigare rektor för en friskola som avtjänat ett treårigt straff för ekonomisk brottslighet.
Ska alltså en ”etnisk” svensk rösta på SD och en utrikes född med muslimsk bakgrund på Nyans? Om det är till den punkten de identitetspolitiska strömningarna fört oss blir jag helt enkelt livrädd. En representant för SD säger i en intervju att han välkomnar partiet Nyans: ”De kommer inte att ta väljare från oss.”
Har segregationen alltså gått så långt och klassklyftorna blivit så djupa att det till slut bara är valet mellan olika inskränktheter som står till buds för dem som känner sig undanskuffade? Nja. Jag tror ju inte att partiet Nyans kommer att nå några stora framgångar. Men för den som bekänner sig till upplysningstänkande och universalism är det en dyster bild av det svenska samhället som nu träder fram.
Min egen identitet är – socialist. Det är ett bra ord. Det fungerar på alla språk. Det överskrider snäva gruppintressen. Och att ordet för närvarande närapå är bortglömt i politiken – i Sverige och i världen – berättar egentligen bara att det är socialism världen idag lider brist på.