DN skriver på ledarplats under rubriken ”Rädda den hotade arten grå normalpolitiker” att det borde vara viktigare för väljarna att politikerna kan bedriva förnuftig sakpolitik än att de går genom rutan. Att Miljöpartiet har valt att toppa listan med Bah Kuhnke och Holmgren ska vara ett exempel på en trend som innebär att parlamentariska meriter spelar en krympande roll för dem som aspirerar på ledande politiska roller.
Visst, både Alice Bah Kuhnke och Pär Holmgren kan sägas vara nykomlingar i politiken jämfört med till exempel Bodil Valero och Jakop Dalunde, som nu har hamnat längre ned på listan. Jakop Dalunde har varit språkrör för Grön ungdom, kommunpolitiker, anställd på riksdagskansliet och riksdagsledamot innan han hamnade i Europaparlamentet under den gånga mandatperioden. Bodil Valero har varit kommunalråd och riksdagsledamot under två mandatperioder innan hon valdes in i Europaparlamentet 2014. Men trots att Bah Kuhnke och Holmgren inte har suttit i politiska församlingar och inte har gjort politisk karriär på det traditionella sättet så kan de knappats anklagas för att vara okunniga. Pär Holmgren har ju en filosfie licenciat i meterologi, för bövelen. Och Alice Bah Kuhnke har varit både hållbarhetschef och generalsekreterare.
Men det är ändå inte det viktigaste. Bah Kuhnke och Holmgren är handplockade för att ge MP mesta möjliga uppmärksamhet. Men även den helt utan en tv-bakgrund, helt utan utbildning och examen och helt utan politisk erfarenhet ska kunna väljas in i politiska församlingar. Det är det som är demokrati. Folkrepresentation. Och problemet med kandidaterna till Europaparlamentet är inte brist på politisk erfarenhet. Tvärtom. Många av dem, oavsett parti, har aldrig sysslat med något annat än politik. Europa skakas av ett uppror mot eliten, både i form av gula västar och röster på högerextrema populistiska partier. Det viktigaste för partierna blir då att föra politiken närmare folket, inte att öka klyftorna. Partierna bör leta efter kandidater som inte tillhör den politiska eliten.
Tittar vi på de som utifrån dagens opinionsläge befinner sig på valbar plats är det idel politiska rävar. Socialdemokraternas Heléne Fritzon, tidigare minister och kommanalråd med en plats i partistyrelsen. Jytte Guteland, tidigare politiskt sakkunnig på Finansdepartementet och Utbildningsdepartementet och EU-parlamentariker sedan 2014. På valbar plats finns också en doktor i nationalekonomi som har varit regionråd sedan 2008 och som är ledamot i partistyrelsen, en LO-utredare som arbetat i fem år i Europaparlamentet med arbetsmarknadsfrågor och en biträdande internationell sekreterare på Socialdemokraterna.
Moderaterna har Tomas Tobé, riksdagsledamot sedan 2006 och före detta partisekreterare. Jessica Polfjärd, riksdagsledamot också sedan 2006, skattepolitisk talesperson och gruppledare i riksdagen. Utöver det ytterligare en riksdagsledamot och före detta kommunalråd samt en tidigare vice ordförande i den konservativa gruppen EPP:s ungdomsförbund YEPP, lokalpolitiker i Stockholm och tidigare politiskt sakkunnig på utrikesdepartementet.
Det fortsätter så här även i de övriga partierna. Riksdagsledamöter, tidigare EU-parlamentariker, kommunalråd, tidigare ordföranden i partiernas ungdomsförbund, politiskt sakkunniga. Enda egentliga undantaget förutom Pär Holmgren är Nina Broman Costa från Knivsta på Vänsterpartiets lista. Hon är säljare på bensinstation. Med sin fjärdeplats på listan är det dock ganska otroligt att hon tar sig hela vägen till parlamentet.
Och så finns det ett undantag till. Tyvärr på Sverigedemokraternas lista. Nummer två Jessica Stegrud, businesscontroller från Vellinge utan tidigare politisk erfarenhet. Och det är inget mindre än en katastrof om den enda svenska parlamentarikern utanför det politiska etablissemanget skulle komma från klimatförnekande och rasistiska Sverigedemokraterna. Om det parti som inte klarar av att ta avstånd från Orbáns metoder i Ungern skulle kunna hävda att det är det enda parti som representerar vad ”vanligt folk” tycker.
I en ideal demokrati bör alla känna minst en politiker. Alla bör också känna att de själva kan bli politiker. Då kan inte den viktigaste politiska meriten vara lång och trogen tjänst. Det ska vara möjligt att gå in och ut ur politiken.
EU lider av ett demokratiskt underskott. Liten insyn, långa avstånd, lågt valdeltagande, lågt förtroende. Ett första steg för partierna kan då vara att visa att en plats i EU-parlamentet inte är en omöjlighet för den som senare i livet väljer att engagera sig politiskt för att förändra. För kom igen, det är väl inte så att politikerna försöker att skydda sina privilegier?
