Det var andra tider. Palms kritik mot hur Sverige styrdes var hård. Men rätt fräsch ändå. Han sa vad många arbetare tänkte men inte själva fick ut. Han grundade en folkrörelse, som utvecklades till det socialdemokratiska partiet och LO.

Men det var då. Idag finns knappast någon kännbar August Palm-feeling kvar varken i politiken eller i facken. 

Det är konstigt, för Ungdomsbarometern kunde i veckan visa att ungdomars politiska intresse har ökat. Markant, dessutom, sedan millenieskiftet. 42 procent uppger att man har ett stort intresse för både inrikes- och utrikespolitik och för samhällsfrågor i stort. Men trots detta ökar inte det partipolitiska engagemanget. Faktum är att bara tre procent av dem som är mellan 15 och 24 år har stort förtroende för de politiska partierna. En betydande majoritet, 63 procent, har inget eller litet förtroende för desamma. Nära hälften av ungdomarna tycker inte att politikerna kan lösa samhällets problem. Alls.

Samtidigt har ungdomarna i decennier svikit fackföreningsrörelsen, eller tvärtom kanske. Oavsett har organiseringsgraden bland arbetare rasat avsevärt sedan 90-talet och LO anger själva att det märks särskilt hos ungdomarna. Allt färre unga organiserar sig fackligt. Förra året var bara 39 procent av alla arbetare mellan 16 och 24 år med i ett LO-förbund. Också MUCF, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, konstaterar att inte ens 20 procent av ungdomarna har deltagit i fackliga aktiviteter eller varit på ett fackligt möte. 

Det här, att organisera ungdomarna, är ödesfråga för facken. Att allt fler kommer ut i arbetslivet med ingången att facket inte är relevant är ingenting annat än början till döden för den svenska fackföreningsrörelsen. Och relevant blir man inte hur mycket man än, från LO-borgen eller förbundskontoren, predikar om att unga förtjänar ”trygga jobb” eller att låglönesatsningar är det hetaste som finns. Ungdomar identifierar sig inte med facket, och det är inte orimligt alls.

”Facket” är för pampigt och för långt ifrån det hårda arbetslivet och slitet på arbetsplatserna. En facklig representant brukar, generaliserande, beskrivas som en medelålders vit man i smårutig skjorta och kavaj som dyker upp var femte år, förhandlar bakom stängd dörr och sedan lämnar, för att börja om igen, fem år senare. 

Facken ses som institutioner eller myndigheter mer än som folkrörelser och ideella föreningar. De är toppstyrda och tröga organisationer eller försäkrings- och servicebolag. Och återkommande skandaler hjälper inte heller. 

Flera facktoppar har genom tiderna kunnat göra stora bostadsklipp med hjälp av föreningarnas gemensamma tillgångar. Det har förekommit vidlyftiga resor, strippklubbsbesök och förbundsledningskonferenser på anläggningar - utan kollektivavtal med facket.

Förnäma styrelseuppdrag har samlats på hög, Kommunals ledning levde lyxliv på medlemspengar och nyligen ertappades Transports före detta ordförande Lars Lindgren med att ha bjudit runt en vän på mycket oklara tjänsteresor och druckit medlemsbetald avec med andra toppar. Han avgick som en konsekvens av det, men ändrade sig kort därefter och ställer upp som ordförande igen, trots att han om han blev vald skulle få pension och arvode samtidigt.

Det skulle vara fullt möjligt att fortsätta, men det tjänar ingen på och allra minst landets unga arbetare. Läget är detta: den yngre generationen vänder sig bort från politiska partier, politiker och fackföreningsrörelsen men visar samtidigt ökat engagemang för politiska frågor, samhällets utveckling och för organisering i andra typer av rörelser - som till exempel för mänskliga rättigheter eller lokala bostadsområdesfrågor. För rättvisa. 

I Aftonbladet skrev Anders Lindberg häromdagen om vänsterns politiska misslyckande och om den utbredda elitismen i rörelsen och att den vänster som fortsätter att ”titta ner på människor från en hög och upplyst utsiktsplats är dömd att förlora”. Nya idéer behövs, menar Lindberg. Men det gör det inte alls. Det handlar om att gå tillbaka till grunden. Till det allt handlade om från början.

Framför allt handlar det, särskilt för fackföreningsrörelsen, om att inse att pamporganisationer är helt ute. 

Kamporganisationer däremot - byggda och burna av unga arbetare, spås av allt att döma en mycket lovande framtid.