Det betyder inte att hotet mot kvinnors kroppar och rätten till fri abort är avvärjt i Sverige.

Det tar andra vägar.

Den svenska abortlagen från 1974 har genomgått ytterst få förändringar i den sedan den trädde i kraft. Antagligen för att den då var ovanligt progressiv, liberal och smart konstruerad. Den tillåter fri abort fram till veckan 18 och möjlighet till abort om det finns synnerliga skäl ända fram till vecka 22. Då med den listiga formuleringen i lagen att det är förbjudet att abortera ett livsdugligt foster. Det gör att den medicinska utvecklingen aldrig kan springa om lagstiftningen. Det finns inga små hjärtan som har pickat efter en abort i Sverige. Det är myter eller snarare propaganda.

Det är en bra lag. Jag står också bakom den, men jag är orolig. När moralism och högerkonservativa värderingar duggar tätt påverkar det självklart också synen på abort.

Under några år nu har Sverige drabbats av kampanjer för och långdragna rättsprocesser krig det som kallas för samvetsfrihet. De som driver dessa gör det med samma frenesi som de amerikanska abortmotståndare som trakasserar vårdsökande utanför kliniker. De framstår som lite galna, men det gör skillnad. De nöter in ett tvivel kring rätten till fri abort.

Om de vann sin kamp skulle en anställd som inte vill utföra vissa uppgifter på det sjukhus få slippa. Det kan ju låta harmlöst, men betyder att hon som vill avbryta en oönskad graviditet riskerar att möta en person som ifrågasätter hennes beslut. Om den som söker vård inte kan vara trygg i att vårdpersonalen vill ge vård rubbas tilltron till lagen och den enskilda kvinnans lagliga rätt till nödvändig vård.

Pengarna som finansierar det svenska abortmotståndet är inte det enda som rullar in över Atlanten, även en moralistisk syn på kvinnans kropp tar allt större plats i vår vardag. Friskolor ägnar sig åt klädkoder där det mest debatterade är Adidasbyxor, men där finns också krav på att täcka axlar och kjolarnas längd. Att amma sitt barn offentligt har börjat ifrågasätts och ses på med en sexualiserad blick. Listan över hur kvinnokroppen blir ämne för debatt och någon annan att besluta om kan göras lång.

Själva kärnan i abortlagen är att det är kvinnans val. Hon ensam äger rätten att fatta beslut. Hennes bevekelsegrunder är helt ointressanta för någon annan än henne själv. Redan idag finns ett stigma kring abort. Det förväntas vara ett jobbigt beslut och att du är ledsen. Det finns absolut aborter som är smärtsamma att bestämma sig för, men det gäller långt ifrån alla. På samma sätt läggs bekymrade pannor i djupa veck för att finna vägar att minska antalet aborter. Är det verkligen i sig ett viktigt mål? Är inte tidiga, enkla och medicinska aborter alldeles utmärkt om olyckan skulle vara framme?

Nu till min oro. Jag är rädd att abortlagen värnas samtidigt som det görs svårare att genomföra abort. Kanske för att du måste redovisa dina skäl, att du måste träffa en kurator innan beslutet, att inhemska adoptioner seglar upp som ett alternativ också i Sverige, att den som bara klantat till det och blivit gravid av misstag måste registreras separat, att varje kvinna bara får genomföra ett visst antal aborter eller ett visst antal under en viss tidsperiod.

För den som vill vrida klockan tillbaka finns mängder av vägar att de facto begränsa aborträtten utan att röra veckogränserna i lagstiftningen.

För oss som tror på rätten till fri abort är det dags att inte bara stå upp för en lag från 1974, utan också utveckla den. Vi måste stärka kvinnors rätt från moralism, konservatism och vårdvägran.

Till exempel skulle det som ibland kallas hemabort kunna vara ett steg. En överväldigande majoritet av alla aborter i Sverige är medicinska (alltså inte kirurgiska) och hela 85 procent genomförs innan vecka nio. Att tillåta att tabletter för en sådan enkel abort kan tas i hemmet vore ett steg i rätt riktning för den som inte nöjer sig med att stå upp för abortlagen, utan också vill stärka kvinnans rätt till ett fritt val och en fri abort.