Det olösta mordet på statsminister Olof Palme är en tragedi. Inte bara för familjen och de närmast sörjande, utan även för det socialdemokratiska partiet och rättsstaten. Ett par kvällar (och en morgon) har jag ägnat åt Uppdrag gransknings gedigna grävande i Christer Petterson-spåret och hur det kom upp i mordutredningen.
Att det finns olika uppfattningar i skuldfrågan är inte konstigt. Men det märkliga i detta mordfall är dels det socialdemokratiska partiets ställningstaganden och påverkan på polisens arbete. Det andra är rättsstatens och polisens sammanbrott.
Låt oss börja med det politiska. Att låta byråkraten Hans Holmér leda spaningsarbetet stred inte bara mot regelverk och praxis utan ledde direkt spaningsarbetet in i en politisk-polisiär återvändsgränd. PKK-spåret var idén om en enorm utländsk politisk konspiration. Det första årets spaningsarbete lades i stort sett ner på ett blindspår som saknade all grund. När Holmér sparkas fortsätter sedan bokförläggaren Ebbe Carlsson ett privat korståg med S-regeringens understöd – vilket slutar med Anna-Greta Leijons fall och Ebbe Carlsson-affären 1988.
Sen kom idén om en ensam galning. En utstött som på egen hand, antagligen slumpartat mördat statsministern. Det är här Christer Pettersson kommer in och det är här polisen kör fast en andra gång. Att till varje pris få fast ”någon”, snarare än nödvändigtvis den eller de skyldiga verkar ha varit målet.
I Uppdrag gransknings skickligt utförda reportage av Bo Göran Bodin och Axel Humlesjö pickas ett mycket stort hål i det så kallade Christer Pettersson-spåret. Att det funnits stora svagheter i de båda rättegångarna och resningsansökan visas av att alla inblandade juristdomare i tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen har avvisat åtalet mot Christer Pettersson. Förutom statsministeränkan Lisbeth Palmes utpekande av Christer Pettersson har det funnits mycket lite av bevis. När man studerar vittnesmålen från brottsplatsen visar sig närmast ingenting talar för en drogpåverkad man som agerar i vredesmod.
Men Uppdrag granskning visar nu att det inte bara är lite som talat för Christer Pettersson (förutom Lisbeth Palmes utpekande i videokonfrontationen). Det är ingenting. Vad SVT nu frilägger för svenska folket är en mycket stor rättsskandal.
1. Polismannen Ture Nässén har manipulerat vittnen att säga det han vill – saker som pekar i riktning mot Christer Pettersson. Utan dessa utpekanden som bygger på manipulation och dussintals eller ibland 40-talet förhör med enskilda vittnen – skulle inte stödbevisning för att backa upp Lisbeth Palmes vittnesmål finnas.
2. Samma polisman och eventuellt andra har medvetet trugat och smörjt upp vittnen med den belöning på 50 miljoner som utlovades för uppgifter som fäller en mördare. När vittnen ändrat sig och påpekat att polisen lockat dem med belöningen har chefsåklagaren Anders Helin i rätten viftat med banden och avvisat detta. Nu visar SVT att bandupptagningar visst visar att belöningen användes som lockbete. Antingen ljög chefsåklagare Helin eller så var han själv förd bakom ljuset av polisen.
3. Lillemor Östlin, den så kallade Hinsehäxan, berättar hur det gått rykten månader i förväg i den undre världen om att polisen ville sätta dit Christer Pettersson för mordet. En märklig metod om man vill skaffa fram bevis, men förståeligt om man vill locka fram uttalanden mot betalning.
4. Vittnesmål som leder bort från Christer Pettersson som möjlig mördare har systematiskt dolts i förundersökningen. Detta gäller vittne ”J” som stod bakom en byggbod på Tunnelgatan och såg mördaren lunka förbi på nära håll. Han kände igen Christer Pettersson från förorten där de bodde, och avvisade Christer som den han sett i flykten. Detta blev inte sagt i rätten.
5. När Hans Ölvebro, den tidigare spaningsledaren avvisar att svara på graverande frågor från SVT-journalisterna väser han i luren att han vill ha en miljon. Kanske omedvetet liknar han då själv den Christer Pettersson som på slutet av sitt liv, förföljd av medier som han ömsom hotade, ömsom utnyttjade för egen vinning.
Ölvebros agerande känns inte stabilt som motargument mot att det inom hans polis funnits en mut- och tjyvkultur.
I Stockholmspolisen kallades kretsen av kriminella och droganvändare kring spelklubben Oxen för ”Träsket”. Nu avkläds på bästa sändningstid att det i värsta fall var polisen, spaningsledningen och åklagarna som utgjorde detta träsk.
Frågan som infinner sig är vad politikerna visste och accepterade? Var polisens agerande sanktionerat uppifrån? Av någon som sa: Lös det!
PS. Detta blir min sista ETC-ledare då jag går till Aftonbladets ledarsida. Men jag tackar alla ETC-läsare för detta korta inspel på era sidor. DS.
