Ordvalet är taget ur ”Atomansvarighetsutredningen”, SOU 1959:34. Det denna utredning handlade om ser jag framför mig när jag nu, år 2022, står på en plattform med utsikt över mellanlagret för kontaminerad jord som byggs kring de havererade reaktorerna i Fukushima Daiichi i Japan. 

I Sverige tycks många tro att Fukushima-haveriets konsekvenser är borta nu, efter bara elva år. Men så är det inte. 

I fjärran, bakom det officiellt ”tillfälliga” lagret som ska rymma 14 miljoner kubikmeter radioaktiv jord, skymtar de drygt 1 000 cisterner som byggts för att förvara 1,5 miljoner ton radioaktivt vatten. Längst bort syns resterna av kärnkraftverket.

Det är inte en ofarlig utflykt. Strålningen är acceptabel i medeltal. Men i regionen hittar man fortfarande intensivt strålande partiklar. Om en sådan fastnar i kläderna, eller hamnar i kroppen, är risken betydande. Därför har vi folk med oss som mäter strålningen på marken där vi rör oss och kollar att vi inte får med oss radioaktiva partiklar in i bussen.

Kommunerna kring kärnkraftverket har bytt karaktär. Till några av de tidigare utrymda kommunerna får man nu flytta tillbaka. Få återvänder. Istället befolkas kommunerna av tillfälliga arbetare som jobbar med sanering och försöken att begränsa spridningen av radioaktivitet. 

”När det var ett fungerade kärnkraftverk arbetade 1000 personer där, nu är det 10 000 som får arbete på grund av olyckan, varav hälften på själva verket”, berättade en kommunpolitiker.

För att minska mängden grundvatten som sköljer ut radioaktivitet i havet byggde man 2016 en gigantisk kylmaskin, borrade kylkanaler ner i marken för att åstadkomma en isvägg som grundvattnet inte skulle rinna igenom. Det minskade mängden radioaktivt vatten som man behöver lagra i de allt fler cisternerna till ett par hundra ton om dagen. 

Man har byggt särskilda reningsverk för att försöka rena vattnet. Man tycker nu att halterna av radioaktiva ämnen i det vatten som passerat reningen är så lågt att man kan bygga en tunnel ut i Stilla havet och släppa ut det. Där späds radioaktiviteten ut så att ingen kommer kunna hävda att just de har drabbats.

Hälsoeffekterna är kontroversiella. Kommunpolitikerna hävdar att de uppgifter de vill ha om cancer, hjärt- och kärlsjukdomar hemlighålls av nationella myndigheter. 

Miljödepartementet sköter hanteringen av förorenad jord. Hundratals grävmaskiner och lastbilar transporterar jorden till området där det ”tillfälliga” förvaret ligger. Ett system av kilometerlånga transportband har byggts och en fabrik där säckarna med jord öppnas, där jorden sållas och sorteras beroende på hur radioaktiv den är. Jorden läggs sedan i deponier. För att ta hand om lakvattnet har man byggt ytterligare reningsverk.

Man har också byggt förbränningsanläggningar där man förbränner radioaktiv jord med mycket organiskt material och försöker fånga in radioaktiviteten i mer koncentrerad form i askan. Askan förvaras sedan i stålkapslar.

Bara denna verksamhet som miljödepartementet sköter har en budget på nästan 150 miljarder kronor.

Ingen vet hur mycket olyckan totalt kommer att kosta. Året efter olyckan, 2012, skrev man att det skulle kosta ungefär 2 500 miljarder yen, 2014 hade den siffran stigit till drygt 10 000 miljarder och 2017 till över 20 000. År 2019 rapporterade Japan Center for Economic Research att kostnaden kunde bli 80 000 miljarder yen, det är ungefär sex gånger den svenska årliga statsbudgeten.

Det är svårt att veta vad det kostar när man inte vet hur man ska göra. Man klara nog att ta hand om det använda bränsle som låg i lagringsbassänger. Det svåra blir att lokalisera de 900 ton kärnbränsle som smälte i reaktorerna, som finns någonstans i eller under reaktorerna – och att på något sätt ta hand om det.

Det var sådana kostnader den svenska Atomansvarighetsutredningen handlade om. Man konstaterade att ingen skulle vilja investera i kärnkraftverk om de inte fick det ekonomiska ansvaret för olyckor begränsat. Sedan argumenterade man så, att de fossila bränslena skulle ta slut, och därför behövdes atomkraften eller någon annan ny energikälla. Sedan bortsåg man från andra energikällor, och föreslog att reaktorägarnas ansvar skulle vara begränsat på en så låg nivå att kärnkraften framstod som lönsam, fast den inte var det:

”Såsom framgår av det ovan sagda är vi nödgade att ta atomkraften i anspråk – kosta vad det kosta vill – om vi inte vill acceptera en standardsänkning.” 

Det var dålig logik då. 

Det är helt fel nu.

Om reaktorägarna istället skulle vara tvungna att kunna betala för stora olyckor, genom försäkringar eller katastrofobligationer, skulle kärnkraften bli dyrare. Kanske några enstaka ören per kWh. Kanske tiotals. 

När dagens konservativa partier var marknadsekonomiska liberaler ville de att dessa risker skulle betalas av företagen. Men som kapitalister tycker de nu att vinsterna ska vara privata medan kostnaderna socialiseras.