Jag hör berättelsen från en kontakt i Kiev, som själv är förundrad, han säger att hans släktingar återvände till sitt hem längre österut efter att området befriats, och de väntade sig total förstörelse. Grannar hade delat med sig av vad som hade hänt deras hus, där ryska reguljära trupper inkvarterat sig. Sadistisk förstörelse. Som att skita i fotoalbum, smeta ned möbler med gud vet vad, alla vitvaror försvunna, självklart även annan elektronik som datorer och tv-apparater. Syftet kan bara vara förnedring. 

Så det var vad de väntade sig. Och ja, kyl och frys hade retirerande ryssar fraktat med sig. Men huset var inte demolerat. Visst, lerigt och utsatt för slitage. Sådant kan ju ordnas. Man städar ut, man målar om, man försöker börja sina liv på nytt. 

Det var i den processen som familjen skulle tömma barnens hyllor, och på ett av den yngsta dotterns många gosedjur hittade de ett meddelande, som drabbade dem tillräckligt för att upplevelsen skulle spridas vidare till kusinerna i Kiev. 

Förlåt. 

Som ett hemligt meddelande. 

Var soldaten rädd att hans pluton skulle se vad han gjorde? Varför slet han och de andra inte sönder huset på det sätt som skedde hos grannarna? 

Dåligt samvete. Eller en glimt av mänsklighet. Kanske av motstånd. 

I alla fall något som rör sig mot krigets starka ström, där godhet och ondska antar bibliska och nyanslösa proportioner, där generaliseringar blir verkligheten. 

Jag kommer minnas denna detalj lika länge som det värsta jag sett på Telegram. Kanske betyder den ingenting. Men kanske betyder den allt. Och kriget är vidrigt men kommer att bli värre, så många kommer att dö när Ukraina startar sin offensiv, den som de måste genomföra för att Kreml annars inte nöjer sig förrän nationen är utplånad. 

Du kan avsky krigets realitet utan att vackla i insikt om dess nödvändighet, om försvarets legitimitet. Motoffensiv. Det är ju vad det handlar om. Inte en offensiv. Det här kriget har redan sin förövare. 

Med jämna mellanrum kommer Dagens ETC att göra mer koncentrerade nedslag. Vi får inte tappa fokus, Ukraina får inte falla ur vårt fokus. Svensk och europeisk vänster har ett historiskt uppdrag i detta, jämförbart med andra världskriget, där utgångspunkten – det är min övertygelse – måste vara solidaritet med det ukrainska folket, med principen att imperialistiska krafter inte får tillåtas rita om kartor och geopolitiska balanser i blod. 

Drygt ett år av krig, för mig blir det ett pärlband av anekdoter och vittnesmål, av bilder och skakiga videosekvenser. Våra barn kommer att se dokumentärer om allt det här. Med distansen som gör att något slags dom kan utkrävas. 

Vad gjorde vi? Vad gjorde vi inte? 

Nu i helgen bestämmer sig norska vänsterpartiet Rødt för att ändra sig. Man har varit emot vapenexport till Ukraina. Nu är man istället för. Jag tycker att det är klokt. Nej, det är inte vad någon av oss önskat, men nu är vi här och Ryssland skulle äta sig genom ukrainska städer, ukraina civila och ukrainska fält – som redan ser ut som nyplöjda åkrar, men det är krigets gravar, tåranarna, ett hav av flaggor, och allt avslöjar hur många liv som redan förlorats – om deras tvångskommenderade styrkor och köpta wagneriter inte konfronteras, med vapenmakt. 

Bland minnen, jag har mina och du har dina, finns den ledare som ukrainska Alyona Vyshnytska skrev för oss på krigets årsdag.

”Jag vet att vi kommer att kämpa in i det sista. Vi har tillräckligt med ilska för att äntligen få ett slut på detta. Synd att det inte finns tillräckligt med vapen för att göra det ensam. Och varje gång jag läser att något land tvivlar på vapenförsörjningen till Ukraina, eller saktar ner denna process, tänker jag på mina vänner och släktingar – de som fortfarande lever och de som inte längre lever”, skrev hon och fortsatte:

”Vad är sannolikheten att de skulle vara vid liv om de hade skickat oss de där jävla stridsvagnarna och luftvärnssystemen tidigare? Hur många fler människor måste dö vid busshållplatser, i skolor, i höghus, i sina egna trädgårdar, på jobbet och i sängen, så att detta blir droppen för den civiliserade världen – och Ukraina får allt som behövs vad gäller vapen? Jag skulle vilja veta antalet. Eller inte. Varför ska jag veta datumet för nästa begravning.”

Jag menar inte att hon har tolkningsföreträde. Men jag menar att hon har rätt. 

Eskaleringen oroar mig, massakrerandet förskräcker mig, råhetens gränslöshet äcklar mig. Men motståndet är absolut rättfärdigt. Och det är skört. 

Ukrainas existens hänger i en tråd som kan brista när som helst. Vi får inte låta det hända. Det ställningstagandet är fullt möjligt att göra utan att hemfalla åt hökeri, åt demonisering, utan åt att njuta av krigslandskapets högupplösta flimmer av död. Det ställningstagandet är inte motsatsen till fred, för idag är fred en omöjlighet.