”Vad fan ska man göra om man känner sig ful?” undrar Josefine Jinder i Expressen (15/1). Svaret är för henne redan givet. Texten är hennes sätt att meddela att hon använder semaglutid, substansen i läkemedel som Ozempic. Framtaget för behandling av diabetes, men också, har det visat sig, effektivt för viktnedgång.

Om diagnosen är övervikt så är lösningen kanske semaglutid. Men om diagnosen snarare stavas mångårigt självhat, som Jinder beskriver det, kan man fråga sig om inte behandlingen borde vara en annan.

Det är nästan som att vi lever i ett samhälle där det finns en stor oövervinnerlig kraft som tjänar pengar på att vi, särskilt kvinnor, ska känna oss otillräckliga. Det är nästan som det finns en mångmiljardindustri som går runt på denna känsla av otillräcklighet.

Dagarna innan publiceringen av Jinders text i Expressen har en annons fångat mitt intresse: reklam från ett nätläkarföretag som hintar om mirakelkurer mot övervikt. Kliniken säljer ”medicinsk viktnedgång” och utlovar ett nytt liv.

Bakom reklamen hittar vi samma företag som Läkemedelsverket nyligen hotade med vite, eftersom de marknadsfört receptbelagda läkemedel, som Ozempic, till allmänheten. Företaget riskerar att få betala 750 000 kronor i böter varje gång förbudet överträds, vilket Läkartidningen har rapporterat om.

Det är långt ifrån första gången Läkemedelsverket försöker komma åt den godtyckliga utskrivningen av viktminskningsläkemedel, men klinikerna tycks närmast omöjliga att reglera. Kanske behöver företagen snart inte ens marknadsföra sig själva, om fler i kändisar fortsätter i Jinders fotspår.

Övervikt och obesitas är som bekant ett folkhälsoproblem. Att gå ner i vikt är svårt och processen blir lätt ohållbar. Ett läkemedel som kan hjälpa är såklart efterlängtat. Om vi ser obesitas som den sjukdom det faktiskt är kan kopplingar dras till läkemedel som Antabus eller Subetex, som skrivs ut till patienter med missbruk av alkohol eller opiater.

Om man bär på självhat är det föga troligt att viktnedgång kommer att förändra något utöver siffran på vågen.

Vi är dock ute på hal is när semaglutid används av friska människor, vars problem inte är en sjukdom utan dålig självkänsla. För även om Jinders text är relaterbar blir det tydligt att det inte är kroppsvikten som är problemet, utan snarare känslan av att vara ful (läs: tjock).

När Jinder beskriver hur hon kånkar runt på en handväska full med självhat är lätt att sympatisera. Men känslorna svalnar snabbt när hon i nästa mening beskriver viktnedgång som en lösning.

För om man bär på självhat är det föga troligt att viktnedgång kommer att förändra något utöver siffran på vågen. Det är lätt att måla upp yttre faktorer – som just viktnedgång, eller konsumtion av hudvård och smink, eller injektioner i läppar och panna – som lösningar. Men trots allt detta verkar folk inte må bättre.

Jinder är något på spåren när hon skriver att moralisering av medicinska ”genvägar” inte hjälper. Visst är det så: moraliserandet gynnar ingen, utan resulterar snarare i dubbel skuldbeläggning. 

Men även om det i dagens högerströmmar är otroligt otrendigt med feminism och antikapitalism är det tyvärr där svaren ligger – systemet är riggat för att vi ska hata oss själva. Det är en klen tröst i självhatet, men det är inte mindre sant för det.

Ozempic och dess syskonläkemedel kan verkligen förändra vården. Det skulle kunna bli en viktig dellösning på folkhälsoproblemet som obesitas är, utgöra ett alternativ till riskabla operationer som gastric bypass. 

Nu ser det i stället ut att bli ett verktyg bland andra för medel- och överklassen att stilla sitt självhat för en stund – och det medan privata kliniker fyller sina fickor med pengar.