Så kunde det se ut i svensk press en tid efter Nazitysklands fall och den som skriver om det är författaren Karl Alvar Nilsson i sin bok Svensk överklassnazism (Carlssons förlag). Nilsson dog häromåret. Jag intervjuade honom på nittiotalet och träffade honom då och då när han gav ut sina två fascinerande böcker om de nazivänliga strömningarna i Sverige på 30- och 40-talet. Nilsson var i tolv år artilleriofficer i svenska försvaret. Men han hade inte riktigt den vanliga bakgrunden – hans far var sågverksarbetare och själv hade han arbetat på sågverk och som bonddräng innan han utbildade sig till officer. Han trivdes dock aldrig riktigt. I dagrummet brukade han plocka bort skrifter som cirkulerade med rasistiskt innehåll. Han var socialdemokrat. Senare i livet skulle han arbeta på bland annat Skatteverket.

Karl Alvar Nilsson retade sig på att forskningen om svensk nazism mest hade koncentrerat sig på den mer folkliga varianten, som fanns i Lindholmspartiet. Överklassnazismen, som var utbredd framförallt i den svenska försvarsmakten bland höga officerare, hade nästan lämnats ifred och i viss mån är det nog så än idag. I sin bok Svensk överklassnazism redogör han för de ansatser som gjordes efter kriget att rensa upp i dessa naziträsk i de översta sociala skikten i Sverige. Det blev aldrig av.

I Karl Alvar Nilssons böcker finns en ändlös kavalkad av tunga namn på läkare, professorer, höga officerare, jurister och politiker som på 30- och 40-talen och ibland långt senare stödde Adolf Hitlers sak eller var direkt bekännande nazister. Skattekverulans, misstro mot massdemokratin, antikommunism och rasism gödde varandra och skapade en blåbrun fåra på de svenska eliternas himmel.

1946 tillsattes en ”bedömningsnämnd” som fick i uppdrag att granska människor på höga positioner i samhället. Där satt bland annat Ture Nerman och Torgny Segerstedt. Men de tilläts aldrig fullfölja sitt uppdrag; Ture Nerman skrev i sina memoarer ”Jag ville få fram polisdossiéerna om ledande nazister. Det gick inte. Regeringen ville säkert inte heller låta det komma till någon mer vidlyftig naziupprensning.” KG Westman, bondeförbundare och justitieminister i samlingsregeringen, klagade på att Torgny Segerstedt hade en ”judisk älskarinna” som gjorde honom osvensk. Och Allan Vougt hette den socialdemokratiska försvarsminister som under efterkrigstiden övervakade nazigranskningen – en man som själv hade hyllat Adolf Hitler!

Under en kort tid efter andra världskriget skrev pressen en hel del om nazikopplingar i svensk överklass. Sedan brakade det kalla kriget ut och all granskning dog. Samlingsregeringens eftergiftspolitik mot Nazityskland bidrog till att ingen ville ta itu med frågorna. När en nazivänlig tidning som Dagsposten fick ekonomiska bekymmer efter kriget vände den sig till den inre kretsen i svenskt näringsliv – och tidningens chefredaktör utlovades snabbt ett möte med Näringslivets fond.

I söndags skrev DN:s reporter Björn af Kleen en skrämmande artikel om de stämningar som nu tycks breda ut sig på eliternas Östermalm. Jag behöver inte referera artikeln; de flesta har nog läst den. Att en före detta kulturminister där berättar att hon gärna söker sig till hatsajten Avpixlat för att få tillgång till information som mainstreammedier påstås gömma undan, säger väl allt. Det är gammelmoderaternas Östermalm som träder fram. Och där finns en lång historia bakåt till den överklassnazism som bland annat Karl Alvar Nilsson skrivit om. Förr var den antisemitisk. I dag är den i första hand islamofob. Men den finns där. Den är viktig att lyfta fram av en rad skäl, men inte minst för att det kan få en och annan vilseledd LO-medlem att fatta vad det är för parti de röstar på när de röstar på Sverigedemokraterna.

Högerextremism och nazism är farliga i alla sina varianter, vare sig det är eliter eller arbetarklass som dras till dem. Primitiva våldsverkare på den extrema högerkanten kan förvisso utöva blodig makt över enskilda invandrare eller hbtq-personer. Men när högerextremismens världsbild vinner terräng i samhällets översta skikt – ja, då ges den plötsligt en helt annan makt i samhället. Det finns ett läge där den fanatiska skattesänkarfilosofin – borgerlighetens bottenplatta – plötsligt kan gå hand i hand med rasismen. Ska integrationen av flyktingar lyckas krävs det ju just skattehöjningar och satsningar på det offentliga. Välbeställda kommuner som Danderyd är nu enligt lag tvungna att ta emot fler flyktingar och de gnäller högljutt.