Ledare: Överklassen som bidade sin tid och kom tillbaka

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Själv hade jag turen att få växa upp under den tid då den svenska välfärden peakade. I runda slängar på 70-talet och helt i 80-talets början.

En tid när välfärdens fundament stod till synes orubbliga. När alla de välfärdssamhällets institutioner som sedan dess har ställts läckande och underfinansierade, ifrågasatta samt plundrade, ännu var Oomstridda Bastioner. Så universellt förgivettagna att ingen ännu öppet hade vågat formulera tanken om att sälja ut samt ödelägga allt.

Ja ... en slags Historisk Undantagstid när även klassresan låg där som en reell möjlighet.

Tidsandan pekade framåt och om någon fråga ställdes så var denna hur man reformvägen skulle kunna lyfta välfärdssamhället till nya höjder.

Vad har då detta med vår överklass att göra?

Som tidsmarkör en hel del. För intrycket vid denna från nuet sett så Annorlunda Tid, var att överklassen var på väg ut ur historien. Att dess strukturer höll på att upplösas och med dem överklassens hela arvsmassa av på gamla pengar och förläningar vilande privilegier, exkluderande ritualer och tillgjorda diftonger. I världens mest socialt progressiva och moderna land fanns liksom inte längre plats för sådant.

Klassmarkörer sågs mer som en kvardröjande historisk barlast än som någonting att ge luft och legitimitet åt. Hyllande av överklass var mer eller mindre bannlyst från dåtidens publika sammanhang, Svensk damtidning undantaget. Samhällskroppen strävade mot medelklassens mittpunkt och vad jag minns från min uppväxt var det få som sökte bevisa sig inför omgivningen med imiterade överklassmanér och Magdalena Ribbing-pekpinneri.

Visst fanns där en och annan ur medelklassen som spelade golf och som pliktskyldigt försökte sig på att sabrera en champagneflaska – men långt många fler som i tidens anda otvunget lät damejeannen bubbla på fallfrukt hemma i förrådet.

Överklassen debatterades, men mest som nidbild, som karikatyr, som stötande reminiscens från en tid på fel sida av historien. Överklassen var på reträtt. Den var i stort sett Wallenberg och Kungen.

Trodde vi.

Sedan vet vi alla hur det gick. Strukturerna fanns kvar där hela tiden. För en tid hade de tryckts under ytan  – champagnevaskande och adliga stamtavlor var liksom inget att skylta med i 1970-talets offentlighet. För en flyktig stund hade ordet piga stått för förflutenhet, inte framtidsvision.

Men med en omkastad ideologisk vindriktning trängde så överklassens hela vittförgrenade infrastruktur av ekonomisk makt, riddarhusordnar och jaktgillen fram igen med en kraft som om 1970-talets klassutjämnande strävanden aldrig hade ägt rum. Och därtill med en återuppstånden självmedvetenhet – en tro på den egna bördsrätten till att dominera och bestämma – som inte hade setts sedan 1900-talets början. Här stod de igen: En beredvillig ambassadörskår för Reaktionens Tidevarv, där det kollektiva minnet hade givit upp.

Historien hade inte nått sin ändpunkt, den hade bara stått i en stunds vänteläge på att få börja om på nytt.