Boende på HVB-hem tillhör en av samhällets absolut mest sårbara grupper; unga med svåra upplevelser bakom sig, ofta från utsatta samhällsgrupper, ofta vana vid svek och att varken bli trodda eller lyssnade på. Tilliten till vuxenvärlden och samhället är många gånger redan svårt rubbad. Här är HVB-placeringen avsedd att hjälpa, inte att tillföra ytterligare trauman.

Granskningen väcker en rad frågor, framförallt varför det inte görs mer för att hindra övergreppen och att stoppa direkt olämpliga personer från att arbeta med en känslig grupp. Här har vi tre aktörer, dels HVB-hemmen själva, och dels Socialtjänsten och IVO – inspektionen för vård och omsorg, som tillsammans ansvarar för att följa upp och kontrollera kvaliteten på insatserna. Brister det hos någon enskild part, eller rör det sig om ett systemfel som behöver åtgärdas? Frågan är viktig. Systematiska missförhållanden av den här arten kan inte tillåtas fortgå och ansvar måste utkrävas.

Jag utgår redan nu ifrån att en utredning kommer tillsättas. Och jag hoppas att det även innebär en utvärdering av hur New Public Management, NPM, och privatiseringar eroderar möjligheten till kontroll och styrning av det offentligas uppdrag. Idén om konkurrerande privata aktörer innebär även att marknadslogiken, med alla dess brister, byggs in i hjärtat av välfärden.

Med privatiseringar följer även bristfällig styrning och kontroll. Floran av aktörer blir omöjlig för den enskilda socialsekreteraren att överblicka och svår för IVO att kontrollera, särskilt när ingen av myndigheterna tilldelas de resurser som uppdraget kräver.

De privata HVB-hemmen har en stark ställning på fältet och beskrivs ofta som rena kassakor. På hemmen avslöjas gång efter annan svåra brister i arbetsmiljön. Men låg bemanning, mycket ensamarbete, hög personalomsättning, bristande introduktion till nyanställda och ibland bristfälliga kontroller vid rekryteringar. Cheferna har inte nödvändigtvis den kunskap eller erfarenhet som krävs för att driva arbetsmiljöarbetet, och särskilt svårt blir uppdraget när krav på avkastning eller besparingar spelar roll för hur verksamheten ska drivas. Situationen skapar bristande kontinuitet.

Mängden anmälningar om våldtäkter och uppgifterna om att HVB-hemmen i flera fall försökt tysta ner det inträffade, pekar även på svårigheter med att etablera rutiner för hur man ska agera när våldtäkter och övergrepp uppdagas. En Lex Sarah anmälan borde utgöra praxis, men är långt ifrån självklar på alla hem.

Hos Socialtjänsten, som ska följa upp HVB-placeringarna, är utbudet av HVB-hem omöjligt att överblicka samtidigt som arbetsbelastningen tvingar socialsekreterarna att prioritera bland arbetsuppgifterna. Det innebär att uppföljningar eftersätts för mer akuta ärenden.

Socialsekreterare är en yrkesgrupp som länge har larmat om stressrelaterad ohälsa, tidsbrist och hög arbetsbelastning. Det saknas tid att prata med och bygga relationer till klienterna – de som arbetar med barn och unga använder endast två procent av sin arbetstid till att prata med sin målgrupp. Yrkesutövningen genomsyras sällan av socialt arbete, utan snarare av att verka som byråkrat. Styrningen av socialtjänsten innebär även att makten flyttats från socialarbetarna och deras närmsta chefer, samt att sociala insatser marknadsanpassas, exempelvis genom att insatser upphandlas samt att socialarbetaren ständigt måste bevisa sin effektivitet genom att arbeta med olika instrument, verktyg och metoder.

Sorgligt nog utgör inte HVB-hem de enda exemplen på hur privatiseringar tvingar in stat, landsting och kommuner i en oändlig katt-och-råtta-lek, där man ständigt försöker hinna ifatt marknaden och finna olika sätt att reglera aktörerna.

Veckorevyns granskning visar att det finns många som borde ställas till svars. IVO borde utföra tätare inspektioner för att komma åt direkta missförhållanden och sanktionerna borde vara hårdare. Socialtjänsten borde ges utrymme och resurser att klara av uppföljningar.

Men framförallt behöver de relationer till socialarbetare, gruppen och till HVB-personal som är så viktig för den här gruppen unga få en chans. Därför behöver det nyliberala experimentet med socialtjänsten upphöra en gång för alla.