BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Då var området ett slutet fabriksområde där många människor slet ont för väldigt lite pengar. Området var slitet och skitigt och inte alls den tillgång i stadsrummet det är i dag. Jag har full förståelse för de som tyckte att industrilandskapet skulle rivas och glömmas, men är samtidigt oerhört glad att så inte skedde. Om forna dagars overallbärare i industrilandskapet kunde se dagens studenter studsa omkring i sina nya overaller är jag säker på att de skulle le och tycka som jag att det är fantastisk utveckling Norrköping har gått igenom de senaste årtiondena.

För oss som har det politiska ansvaret för stadsbyggnad är detta också en källa till eftertanke och inspiration. Jag hoppas givetvis att vi ska vara lika kloka och framsynta som de politiker som på 80-talet beslöt att bevara och utveckla industriområdet från att ha varit en symbol för något omodernt till att bli bärare av framtiden. Vi brottas ständigt med avvägningar mellan olika intressen och måste ibland ta beslut som på kort sikt kan ses som konstiga, men som vi är övertygade om på lång sikt är riktiga.

Politikens uppgift är att göra avvägningar mellan olika intressen. Bevarandet av kulturarvet måste ibland ställas mot förnyelse och modernisering, landsbygd mot stad, grönområden mot bebyggelse, tillgänglighet mot funktionalitet, bostäder mot trafikleder, samhällsservice mot kommers. Dessutom måste det vara vackert och stimulerande att leva och verka i och det måste vara ekologisk, socialt och ekonomiskt hållbart. Utan hållbarhet blir det ingenting av några planer och det är ju trots att det vi vill, att våra planer ska bli verklighet.

När jag började engagera mig i politikområdet stadsbyggnad tänkte jag på ekskogarna på Visingsö. De planterades på 1650-talet av den svenska staten för att även 1900-talsmänniskorna skulle ha bra virke att bygga fartyg av. Det kan man verkligen kalla omtanke och framförhållning! Utifrån de kunskaper, erfarenheter och visioner man då hade var det ju helt rätt. Man hade nog aldrig en tanke på att 1900-talsmänniskorna skulle bygga fartyg i järnplåt, 100-tals gånger större än den tidens skepp. Vi får väl hoppas att framtidens medborgare kommer att se på våra beslut på samma sätt, att vi gjorde så gott vi kunde utifrån de förutsättningar vi hade och att man då, overallbärare eller inte, kommer att tycka att våra beslut var de rätta.