Ledare: Ovädret breder ut sig

Han styrde inte åt sidan. Eller åtminstone så åkte inte bilen åt sidan. Den bara fortsatte i mitten av vägbanan, närmare och närmare vår sida. Snart skulle den vara över på fel körbana.

Bilen framför mig bromsade. Jag såg det för bromsljusen lyste röda men farten minskade inte. Ilsket röda lampor. Virvlande snö. Mötande bil, snart på fel sida vägen. 

Jag bromsade också fast jag tänkte samtidigt att det inte var någon idé. Det var alldeles för halt och vi körde alldeles för fort. ABS-lampan lyste, lika illande röd som lyktorna framför mig.

Jag fortsatte att bromsa. Och bromsarna tog lite, lite grand. Och lite, lite grand minskade farten på bilen framför också. Och lite, lite grand styrde den mötande bilen över mot sin sida av vägen. 

Bilarna framför mig klarade sig förbi varandra. I själva mötesögonblicket var det ingen större fara. Kanske var det en halvmeter mellan bilarna i alla fall och själv hade jag säkert en billängd kvar till bilen framför. Gott om plats. Men hade vi inte försökt hade vi krockat alla tre. Hade vi inte fortsatt att styra och fortsatt att bromsa fastän vi inte märkte något resultat så hade ingen av oss kommit hem. Det hade räckt med att en av oss hade gett upp för att det skulle ha slutat med en olycka. 

Runt omkring i Europa växer klyftorna mellan människor. Extremismen frodas på alla möjliga sidor. Våldet ökar. Empatin minskar. Fienderna blir fler och farligare. Vi blir allt mer lättkränkta och hittar allt fler anledningar till att trappa upp.
Om sedan ”vi” är muslimer, kapitalister, nationalister, vänsterpartister, kristna, anarkister, feminister, journalister, miljöaktivister, svarta, vita eller lilaprickiga med glitter på… det spelar ingen roll. Vi är ute i ovädret allihop. 

Nu gäller det att bromsa och att styra. Även om vi inte ser att det gör någon nytta.