Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141
Socialdemokraterna kallar dagens val för en folkomröstning om välfärden. Mer pengar till vård, skola och omsorg eller skattesänkningar.
Men det som sker idag i valbåsen är lika mycket en folkomröstning om Sverige imorgon ska vara ett mångkulturellt eller ett ensidigt samhälle.
Johannes Anyuru, den Augustprisbelönade författaren, skriver i sin senaste bok ”Strömavbrottets barn” att mångkulturen har inneburit bättre villkor för några. För honom själv bland annat. Han som gick i Arabyskolan i Växjö, där någon hade tagit bort y:et så att skolan under hela hans skolgång fick heta Arabskolan, och gillade det. Men för andra öppnade mångkulturen ett hål i marken, en känsla av osäkerhet och främlingsskap, för de som dittills aldrig hade behövt ifrågasätta sig själva eller sin identitet. De var ju bara ”vanliga svenskar”.
Och det var dessa ”vanliga svenskar” som blev SD:s väljare. För dem upplevs det alltid som en störning eller som förlorade privilegier när främlingar, med ett annat sätt att leva, bosätter sig bland dem.
Jag tror att Anyuru har rätt. När den här känslan av främlingsskap sedan kombineras med en ökad känsla av otrygghet, vilket är vad som har hänt de senaste decennierna, då växer högerpopulismen. När det inte finns läkare på vårdcentralen, när klasserna är så stora och lärarbytena så många att barnen inte vill gå till skolan, när den som är sjuk inte får sjukpenning, när familjer med barn som inte kan andas själva får sin personliga assistans indragen.
Där finns grogrunden. Men SD har aldrig haft som ambition att öka tryggheten. Otryggheten är deras livsluft. Sverigedemokraterna är ett parti med rötterna i nazismens. Rädslans ideologi. När Jimmie Åkesson gick med i partiet leddes det av Anders Klarström som hade sin bakgrund i Nordiska rikspartiet – tidigare kallat Sveriges nationalsocialistiska kampförbund. Jimmie Åkesson vet vad han valde, vad han än försöker säga idag. Sverigedemokraterna är det parti som har företrädare på sina listor som lägger ut bilder på Anne Frank klädd i en tröja med texten ”Coolest jew in the showerroom”. Som skämtar om barn som gasats ihjäl under Förintelsen. Alla skrivningar om satsningar på vården är ihåliga. Allt handlar om en sak. Eller egentligen två. Att minska mångkulturen och minska demokratin. All invandring ska stoppas. Allt fler ska skickas bort från Sverige. Allt färre ska känna sig som svenskar.
Partiledningen gör ingen hemlighet av att de ser Ungern och utvecklingen under partiet Fidesz som en förebild för vad de vill göra med Sverige. Viktor Orbán och Fidesz tog makten med löften om att hålla invandrare borta. Och det har de gjort med stängsel och våld. Men samtidigt har också demokratin försvunnit. Med ett antal ändringar i konstitutionen har makten koncentrerats till partiet. Skolornas läroböcker följer partilinjen. Domarna i domstolarna är regimtrogna. Regimkritiska journalister i public service har sparkats och ersätts med mindre kritiska. Det finns inte längre någon riktig pressfrihet.
I den här tidningen kunde du tidigare i veckan läsa att experter på vår konstitution säger att den nya riksdagen efter valet kan förändra våra demokratiska institutioner radikalt på 12-13 månader, om den vill. Demokratins styrka är också dess största svaghet.
Och om vi idag egentligen går till val i två folkomröstningar, en om välfärden och en om det mångkulturella samhället, så är det mycket tydligare var skiljelinjen i den första omröstningen går jämfört med den andra. Vi vet vilka som vill höja och sänka skatterna. Men var går egentligen skiljelinjen i omröstningen om mångkulturen? Det är inte så enkelt att det är SD mot alla andra. Hur är det egentligen med Moderaterna? Står de upp för mångfalden med sitt tal om invandringens kostnader, med kraven på att titta på etnicitet i brottsstatistiken och med de högst oklara beskeden kring om de kan tänka sig att bilda regering med stöd av SD. Och KD? Ebba Bush Thor sade häromdagen att hon inte tror på mångkulturalism. Hon tycker inte att det ska vara helt valbart vilka värderingar man få ha i det här landet.
Vi kommer att minnas dagens val långt fram i tiden. Vi kommer att kunna se om det var nu det började, början på slutet för den svenska demokratin som vi känner den. För om Sverigedemokraterna blir en del av makten nu så kommer vi kanske aldrig att få den tillbaka. Då får vi ta den tillbaka i en ny kamp för demokratin.
När valaffischerna snart ligger blöta och trasiga på gatorna får vi hoppas att inte demokratin blir lika trasig och att mångkulturen segrade.