Häromdagen uppmärksammades kollektivavtalets dag – men frågan är om det är värt att fira. Sedan anslutningsgraden till facket minskade med ungefär en procent per år från slutet av 1990-talet fram till 2010 har nivån legat någorlunda stabilt. Det innebär att de som kommer in på arbetsmarknaden idag många gånger väljer att inte gå med i något fackförbund.
Det är en utmaning som är tätt förknippad med otrygga anställningar. Unga som får sitt första jobb får sova med mobilen under kudden, de möts av varsel och uppsägningar.
Arbetsgivare bantar bemanningen och hyvlar arbetstid så att många behöver kombinera flera jobb för att få ihop precis över fattigdomsgränsen. De som oftast får leva med visstid, deltid och timanställningar är kvinnor, utrikesfödda, unga och de som är nya på arbetsmarknaden. Enligt LO:s beräkningar saknar hälften av arbetarkvinnorna en fast heltidstjänst. Det innebär en förlust på 5 400 kronor varje månad.
Medan TCO och Saco växer så minskar LO:s medlemmar för varje år. Och det är just inom LO-yrken som otrygga anställningar är vanligast. De borde behöva facket mest men är minst organiserade.
Tidigare var det en självklarhet att den organisering som byggt ett tryggt arbete med hygglig lön och bra villkor skulle förvaltas och tas tillvara genom att fortsätta det fackliga arbetet. Det fanns en kollektiv dröm om att ansluta sig och göra gemensam sak mot bekymren på arbetsplatsen. I och med de otrygga anställningarnas intåg på arbetsmarknaden har idén om solidaritet fragmenterats.
Dagens unga generation uppfattas ofta som mer individualistisk. Det ligger nog en del i det. I Ungdomsbarometerns senaste rapport tycker unga att privatekonomi är viktigare än andra samhällsfrågor. Intresset för att tjäna pengar, köpa aktier och att bli ekonomiskt framgångsrik är stort. Man ska bli sin egen lyckas smed. Samtidigt visar forskning från Göteborgs universitet att synen på facket hos dagens unga inte skiljer sig så mycket från tidigare.
Dagens unga har upplevt färre lärare i skolan, mer stress och stökigare klassrum. Att skolkoncerner stänger ned när de inte är lönsamma. Långa köer till barn- och ungdomspsykiatrin. Obefintliga bostäder så att man aldrig kan påbörja sitt vuxna liv.
De ser hur ojämlikheten biter sig fast i samhället. Samtidigt som behoven växer försvinner pengar från det gemensamma. Inget riksdagsparti är utan skuld. Och värre ska det bli. Tidöregeringen har satsat mest på skattesänkningar för de med högst inkomster. Allt detta skulle kunna vara en grund för ett politiskt nyvaknande och en växande facklig rörelse. Men samhället har fostrat oss att bli mer individualistiska och inte förstå vitsen med att organisera oss, varken politiskt eller på arbetsplatsen.
De otrygga anställningarna är ett politiskt hantverk, inte minst för att minska den fackliga organiseringen. Vi behöver en avtalsrörelse som ger människor en framtidstro, genom att fokusera på tryggare anställningar, bättre villkor, en lön att leva på och en pension som tryggar ens ålderdom.
Fackens stora utmaning är att få de som växer upp idag att inse att de har ett behov av att organisera sig. I en värld med internationellt kapital och globala företag är det ingen som ser till den enskilda individen, ingen förutom solidariska människor i samma situation. Det borde LO-facken vara bättre på att visa. Annars är jag rädd för att fler kommer vända facket ryggen till.
