Attityden känns igen. Senast för ett par veckor sedan höll restaurangbranschen också på att hamna i konflikt, efter att arbetsgivarorganisationen Visita sagt precis samma sak till Hotell- och restaurangfacket som Almega nu säger till Fastighets. Hotell- och restaurangfacket backades snabbt upp av samtliga förbund inom LO och Fastighets kommer att kunna vänta sig detsamma.
För det handlar om principer. Årets avtalsrörelse är just en fråga om principer. På ena sidan står de som vill höja lönerna för dem som har allra lägst löner och på andra sidan står de som, kort och gott, inte vill det.
Och så finns dessutom de som till och med skulle vilja sänka lönerna för de som redan tjänar minst. Vilket leder oss in på en kanske lite oväntad aktör på arbetsmarknaden. Nämligen Centerpartiet.
Visita menar att ingångslönerna i restaurangbranschen är för höga och att det hindrar människor från att få jobb. Deras lösning är inte oväntat jobb med ännu lägre ingångslöner. Bara så, hävdar de, kan fler människor få möjlighet att komma in på arbetsmarknaden.
Visita leds av en riktig trotjänare när det kommer till att driva på om lönesänkningar. Maud Olofsson är tidigare vice statsminister och statsråd i alliansregeringen. Och, naturligtvis, partiordförande för Centerpartiet mellan 2001 och 2011 innan Annie Lööf tog över. Olofssons Nuon-affär kostade de svenska skattebetalarna runt 90 miljarder kronor och är den största förlustaffären i landets historia. Men skit i skattebetalarna, måste Visita ha tänkt, när de utsåg henne till ordförande för hela organisationen 2012.
Och högaktuella Almega, som för tillfället krigar mot lågavlönade fastighetsanställda för att dessa inte ska kunna pressa upp sina löner med lite drygt en extra hundring, har som paradgren att alltid kämpa för sänkta löner över lag. Löneökningar ska frysas och ingångslöner sänkas.
Sverige har, enligt Almega, för höga trösklar för att folk ska kunna komma in på arbetsmarknaden. Med de ingångslöner som gäller i dag vågar nästan ingen arbetsgivare anställa, hävdar de och menar att den enda vägen framåt är att matcha löner mot produktivitet. Och produktiviteten är lägst hos människor som saknar högre utbildning eller bara arbetar med något som inte kräver en högre utbildning. Plus, inte oväntat, människor som invandrat till Sverige. För den som är intresserad går Anna-Karin Hatt igenom detta i ett videoklipp på Almegas hemsida.
Just det, samma Anna-Karin Hatt som tidigare var statsråd i alliansregeringen. Och andre vice partiordförande för Centerpartiet mellan 2011 och 2015.
Då var vi framme vid Annie Lööf. Den som fick en krona för varje gång Annie Lööf föreslagit lönesänkningar skulle ganska snabbt ha kunnat räkna hem en fet löneökning. Men nu är ju löneökningar inte precis Centerpartiets och Annie Lööfs melodi. I alla fall inte löneökningar för arbetare.
Men ändå verkar vägen att göra Sverige till ett lönesänkt centerpartistiskt paradis för småföretagare och riskkapitalbolag gå spikrakt framåt. I februari, när avtalsrörelsen drog igång, meddelade Annie Lööf att om parterna inte lyckades komma överens om sänkta ingångslöner skulle hon och Centerpartiet gå till val på den frågan 2018. Garanterat med stöd av de två arbetsgivarorganisationer som gått i bräschen för den linjen. Visita och Almega. Olofsson och Hatt. Centerpartiets kamporganisationer och kamphundar.
Ja, det går onekligen bra för Centerpartiet. Nu pratas det om att Annie Lööf mycket väl skulle kunna bli Sveriges nästa borgerliga statsminister. I en väljarundersökning publicerad i Dagens Nyheter pekade sex av tio alliansväljare nyligen ut Lööf som alliansens ledare. Och även om jag själv fortfarande är precis lika trött på henne som när jag skrev om henne senast har hon, sägs det, nu rekordstort förtroende hos svenska folket. Annie Lööf är just nu betydligt mer populär än moderaternas Anna Kinberg Batra.
Ingen större merit, kan tyckas. Men för oss arbetare där ute är Annie Lööf minst lika farlig som Anna Kinberg Batra. Om inte till och med farligare.
