Ledare: Oslobussarna och ungdomsarbetslösheten

Att aktivt verka för ökad sysselsättning och knäcka arbetslösheten handlar om politisk vilja och en tro på politikens skapande kraft för att åstadkomma förändringar. Avgörande är människosyn och en insikt om arbetslöshetens orsaker.
I den svenska arbetsmarknadspolitiska debatten är moralismen ständigt närvarande. Som ett sätt att förklara regeringens misslyckande och dagens massarbetslöshet är det vanligt att liberaler och konservativa har sin startpunkt i de arbetslösa, ifrågasättande av människor och deras vilja att verkligen jobba, samt avsaknaden av drivkrafter.

Reinfeldt har en gång sagt att ungdomsarbetslösheten är en synvilla. Förhållningssättet är minst sagt nonchalant. Ungdomars möjligheter till arbete, utbildning och boende har kraftigt kringskurits. För många är en tillsvidareanställning en utopi. Inte sällan är det en tillfällig anställning som gäller och som på grund av otryggheten övergår i försörjningsstöd vid arbetslöshet. För dessa unga vuxna är a-kasseersättning något som endast finns på papper.

De ”låga trösklarnas politik” har således inte haft avgörande effekt för att bekämpa arbetslösheten. Varken den halverade arbetsgivaravgiften eller den sänkta krogmomsen har inneburit någon märkbar förändring trots att reformerna kostade många miljarder. De ”låga trösklarna” är också nära relaterade till den otrygghet som präglar ungdomsarbetsmarknaden.
Arbetsförmedlingar arrangerar tillsammans med flera kommuner och regioner resor till Norge med hopp om att åtminstone några ungdomar ska kunna få ett arbete. Oslobussarna har blivit ett begrepp i arbetsmarknadspolitiken.
I grunden är möjligheten att få komma ut i världen något positivt. Det kan i de bästa av situationer vara en styrka om dessa människor också tar med sig de erfarenheter de förvärvat under sin tid i det nya samhället. Det har gjort ett positivt avtryck och de för med sig något nytt hem till Sverige.

Nästa gång vi vinkar av bussen som rullar ut från arbetsförmedlingen på Barnarpsgatan med slutstation Oslo ska vi naturligtvis glädja oss över unga människors möjligheter att få stå på egna ben och kanske äntligen kunna få sin första lön och därmed kunna förverkliga drömmen.
Men när det sker på grund av att arbetsmarknads-, bostads- och utbildningspolitiken hemma inte har något att erbjuda så många unga är det däremot desto allvarligare. Det är ett misslyckande och ett svek mot en stor generation när det enda hoppet för många blir en gratisresa till Norge.

I början av året skrev den före detta norska arbetsmarknadsministern Anniken Huitfeldt (Arbeiderpartiet) en kärnfull debattartikel i Aftonbladet där hon apropå den höga ungdomsarbetslösheten frågar hur vi har råd att lämna ifrån oss det bästa vi har. Hon skriver: ”Vi har fått det mest värdefulla Sverige har. Vi har fått tillgång till en hel generation med unga svenskar i arbetslivet. Dessa bygger nu vårt land.” Närmare 70 000 svenskar arbetar idag i Norge.

Huitfeldt poäng är enkel: Finns den politiska viljan är det också möjligt att knäcka arbetslösheten. Hon pekar på de investeringar som S-regeringen i Norge genomförde och hur de i kombination med stabil tillväxt bidrog till att skapa mer än 350 000 nya jobb.
Huitfeldts berättelse visar att politiken gör skillnad.