Den 19-åriga kvinna som precis har börjat arbeta på ett kafé i centrala Stockholm blir inkallad på ägarens kontor. Hon tvingas att sätta sig i hans knä. Han lägger armen runt hennes kropp. Trycker henne mot sig. Trycker sig själv mot henne.

Hon vill inte. Men i det läge hon befinner sig har hon få möjligheter att sätta stopp för det som händer. Han är i maktposition. Både i samhället, på arbetsmarknaden och just där, just då, är hans makt större än hennes. Han äger situationen. Hon har knappt en riktig anställning.

Han börjar kyssa henne i nacken. Viskar att hon är fin och duktig. Tvingar henne att krama honom. Hårt. Hennes ben ska ligga över hans båda knän. Hans ansikte mot hennes hals. Han ska fixa en lönehöjning åt henne säger han.

Kaféet stäms nu av Diskrimineringsombudsmannen för sexuella trakasserier mot kvinnan. Helt rimligt. Rimligt vore också att arbetsgivaren åkte dit för sexuellt ofredande. Och rimligt vore att händelsen var helt unik.

Men det är långt ifrån en nyhet att det förekommer trakasserier och sexuella övergrepp av olika slag i restaurangbranschen. Sju av tio kvinnor har blivit sexuellt trakasserade. Och mörkertalet är stort. Av flera anledningar. Dels får det nog benämnas som minst sagt motigt att anmäla trakasserier och övergrepp när ens anställning är ungefär lika säker som att tågen kommer och går i tid. Dels är det väldigt få anställda i branschen som är förunnade att ha en arbetsgivare som tar problemen på allvar och agerar i enlighet med svensk lagstiftning. 

Utöver det är sexuella trakasserier troligen så vanligt förekommande att många i branschen inte ens reflekterar över att det är just det de utsätts för. 

Både Hotell- och restaurangfacket och Diskrimineringsombudsmannen menar att unga kvinnor med osäkra anställningar befinner sig i särskilt utsatta positioner. De sexuella trakasserierna och övergreppen kan lätt sammankopplas med de utbredda osäkra anställningarna. Maktbalansen mellan arbetsgivare och arbetstagare är skev. Och resultatet är att kvinnor hellre arbetar på, tysta, än att ställa krav på sin arbetsgivare att motverka sexism, trakasserier och övergrepp på arbetsplatsen

Arbetsgivarna håller inte med. De osäkra anställningarna är oväsentliga i sammanhanget.

På ett seminarium om sexuella trakasserier i våras konstaterade en representant för arbetsgivarorganisationen Visita att vad som behövs är att tjejerna i branschen måste börja säga ifrån mer. 

Att arbetsgivare, chefer och gäster i branschen tar sig friheter långt över vad som är lagligt och moraliskt skulle alltså vara sekundärt i förhållande till att kvinnorna inte säger nej tillräckligt mycket. Bördan läggs på de utsatta. Det är givetvis en unken inställning. Men det är ändå en inställning som känns igen och som samhället i övrigt ständigt visar prov på, i domar, i utredningar och i hantering av våldtäkts- och övergreppsfall. Flörtade hon lite? Vad hade hon på sig? Sade hon nej? Det kanske kan vara en förklaring till att arbetsgivarna halkar snett i frågan. De är inte isolerade öar i ett patriarkalt hav.

Så fortsätter livet. På arbetsmarknaden generellt och i restaurangbranschen i synnerhet går kvinna efter kvinna till arbetet och blir utsatta för saker som ingen skulle acceptera någon annan stans. Ingen tar i frågan. 

Och antingen sitter arbetsgivare som på riktigt är förgrymmade över vad som händer i branschen just nu och planerar revolution eller demonstration i smyg. Eller så är det bara den ena sidan av branschen som strider för att bryta normaliseringen, stoppa trakasserierna och övergreppen hantera de skeva maktförhållandena. På riktigt. 

För klart är att något måste göras. Alla fattar det. Alla har bara inte intresse av att delta i kampen.