liknar mest en daggig dag.

Slöjlikt lyfter sig dess skymning

och bärs bort på ljusa hav.

Vaknätter, eller osovna nätter, eller bara svåra nätter mumlar jag besvärjelser mot oron. Harry Martinsons dikt ”Juninatten”, ur samlingen ”Cikada”, kom ut 1953. Den är pålitlig om senvåren och försommaren, och ibland mitt i smällkalla vintern. Tanken kan segla iväg mot ljusa hav och mot sömnen. Men de senaste åren har de nattliga haven inte kunnat vara ljusa. Nyare inre bilder har tagit plats och visar höga vågor och bräckliga båtar utan sjövärdighet och utan kunnig besättning. Ombord finns människor drivna av ett förtvivlat hopp om en bättre framtid.

En annan mångårig och god besvärjelse om natten är slutraden i andra sången i Odysséen, av Homeros.

Natten gick hän, och det grydde till dag, och de seglade ständigt.

För 2 700 år sedan när den dikten skapades var erfarenheten densamma som idag. Lyckokänslan är stark. Skeppet är väl förberett, allt är lastat, horisonten öppen, ingen vill sova, tiden upphör att finnas. Vi seglar, vi reser och tankarna flyger. Erland Lagerlöfs översättning är mer än 100 år gammal, och orden har följt mig sedan skoltiden. Men idag är frihetskänslan i hjältesången om färden över Medelhavet ersatt av inre bilder av lappade gummibåtar, falska flytvästar och döda barn.

Hur besvärja oron en stund så att den välsignade sömnen kan komma?

Förr var en oro, förutom den gamla betydelsen ”brist på lugn eller ro”, också ett lätt föremål gjort av halm, kanske en krona, som hängdes upp så att det rörde sig i vinddraget.

Alexander Calder blev på 1930-talet berömd för sina hängande konstverk, som en oro i jätteformat, rörlig för minsta luftdrag. Både skulpturen och skuggorna på vägg och golv från dess rörelser blev dansande magi. Skulpturerna fick med tiden namnet ”mobiler”, och hänger idag på många museer.

Sådana svävande mobiler med nallar, blommor eller djur hängs över småbarns sängar, för att lugna och ge barnet något att fästa sin sömniga blick på.

I Svenska Akademiens ordlista är mobil en ”rörlig hängprydnad el. konstpjäs”. Men också, och numera oändligt mycket vanligare, är den en bärbar telefon. Så krokar orden i varandra genom århundraden, i kedjor av nya betydelser.

En oro är också en central del av ett urverk. Jag finner på Wikipedia den vackra formuleringen: ”En oro är ett litet balanshjul som håller reda på tiden i vissa typer av mekaniska urverk.” Det visar sig att ett urverk kräver en kraftkälla, en regulator och en tidhållare, förutom en växelmekanik och en urtavla där tiden kan avläsas. Och orons uppgift är alltså att hålla reda på tiden.

Är det kanske oron som håller reda på tiden också i mitt liv? Barnets oro ersattes av skolflickans, så kom oron över kärleken, arbetet, föräldraoron och så barnbarnsoron. 1950-talets oro över atombomber och flyktingar från Ungern, 2010-talets oro över bomber och flyktingar från stora delar av världen.

Att oron skulle vara tidens mätare i livet låter pessimistiskt. Oro om natten, och om dagen är svår att stå ut med. Men oron är just ett litet balanshjul. Kärlek, möjligheter, närhet, fred, ljusa framtidsdrömmar. Men bara om de balanseras av insikten om allt jag måste göra, och om hinder och hot mot dem, blir de verklighet. Oron tickar ständigt, och tiden går.

Och också oron måste få vila, utan att tiden, eller klockan, stannar. Harry Martinson igen, ”Kväll i inlandet”, publicerad 1945, året då Andra världskriget tog slut.

Tyst gåtan speglas. Den spinner afton

i stillnad säv.

Här finns en skirhet som ingen märker

i gräsets väv.

Tyst boskap stirrar med gröna ögon.

Den vandrar kvällslugn till vattnet ned.

Och insjön håller till alla munnar

sin jättesked.