Tyska branschorganisationen Bundesverband Der Energie- und Wasserwirtschaft rapporterade nyligen att förnybar el i Tyskland, under första halvåret 2018, för första gången levererade mer är än kolkraftverken, stenkol och brunkol sammantaget. Att säga att kol ersätt kärnkraft i Tyskland är därmed en orimlig beskrivning.

Men visst exporterar Tyskland el! Senaste åren främst till Frankrike. Dit levererar man dyrt under vintern när fransk elvärme efterfrågar mer el än den franska kärnkraften kan leverera. Likaså levererar Tyskland dyr el under dagtid, när landets solel pressar ner det inhemska priset medan ökad efterfrågan driver upp priset i många grannländer, som inte har samma solelskapacitet som erbjuder el med låg marginalkostnad just under dagtid. Tysklands export 2017 var 55 TWh, den största någonsin.

Enligt EU:s sätt att redovisa målen för förnybar el i medlemsländerna är export och import inte förnybar om man inte har särskilda avtal mellan länderna om det. Så när Tyskland exporterar el kan man hävda att det är kol och kärnkraft, om man följer EU:s metod. Men Sverige importerar sällan från Tyskland. Sverige är liksom Tyskland en nettoexportör av el, men nettoutbytet mellan våra länder är litet. Sverige hade nettoexport till alla grannländer, utom Norge, första halvåret 2018. Exporten var liten till Tyskland, men till Finland exporterades 7 TWh, alltså en till två kärnreaktorers produktion under det halvåret.

En andra aktuell klimatpolitisk fråga handlar om ”kostnadseffektivitet”, vilket ofta gäller idén att det är billigare att reducera utsläpp om man betalar folk i fattiga länder att inte öka sina utsläpp än om man minskar utsläppen i Sverige. Att det är billigare kan bero på att fattiga människor inte kan betala lika mycket som svenskar för att släppa ut koldioxid. Det kan också bero på att dessa länder inte reducerar utsläppen, utan räknar genom att jämföra utsläppen från elproduktion från till exempel vindkraftverk med utsläppen från koleldade verk som man säger att man annars skulle ha byggt.

Detta snäva perspektiv på ”kostnadseffektivitet” bortser ifrån att Parisavtalet kräver mycket mer än sådana marginella reduktioner av alla. Men det är inte det allvarligaste.

Argumentet om kostnadseffektivitet har gjort att svenska skattebetalare köper utsläppsminskningar för hundratals miljoner kronor genom att subventionera kinesiska vindkraftverk. Detta har gjort Kina till det land i världen som har mest vindkraft av alla, att Kina har fler företag än något annat land på tio-i-topplistan för tillverkare av vindkraftverk, och att kinesiska företag under 2017 investerade 60 miljarder kronor i vindkraft i Europa.

Resultatet av att bortse från dessa industriella konsekvenser blir att modern energiteknik utvecklas i andra länder. När man upptäcker misstaget inför man tullar mot till exempel kinesiska solceller och vindkraftverk för att stänga ute överlägsna konkurrenter. Om man dessutom klarar att hålla igång fossilindustrins utsläpp kan klimatförändringarna bli så snabba att man också måste förbereda sig på att stänga ute klimatflyktingar.

En tredje fråga som sprudlat upp är kärnkraften. Några partiledare tävlar plötsligt i att vilja gynna reaktorer. Energikommissionen har just enats om att ta bort effektskatten, så att åtminstone sex av de svenska reaktorerna skall kunna drivas vidare en bit in på 2020-talet.

Utan effektskatten blir kostnaderna för vidare drift av de modernaste av existerande reaktorer lite lägre än kostnaden för att bygga ny förnybar produktion. Den politiska frågan har varit om riskkostnaden för en stor olycka är större eller mindre än den skillnaden.

Det finns skäl att tro att den är större. Verklig erfarenhet visar nämligen att det har skett cirka åtta härdsmältor varav hälften med stora utsläpp och tusentals miljarder kronor i kostnader under knappt 18 000 reaktorår. Men kärnkraftförespråkarna hänvisar till ett teoretiskt resonemang som alltid sagt att sannolikheten för haverier är någon hundradel av frekvensen i verkligheten. Flera svenska politiker har nu tagit ställning för teorin.

Några antyder till och med att man ska bygga nya reaktorer. Det är förvånande när man känner de senaste finska, brittiska och franska erfarenheterna av reaktorprojekt. Elen från dessa reaktorer kommer kosta flera gånger mer än vindel. Till och med internationella energimyndigheten IEA:s förre chef Nabuo Tanaka, som länge varit en entusiastisk kärnkraftförespråkare, konstaterade på en seminarium Japan att ny kärnkraft nu är löjligt dyr och fullständigt utan konkurrenskraft mot solenergi.

Partiledarna förstår nu uppenbarligen att många bryr sig om energi- och klimatfrågor. Men kanske underskattar de ändå väljarnas insikter.