Som om det inte räckte med pengaskulden skuldsätts dessa människor också moraliskt: “de har försatt sig själva i den situationen, och har bara sig själva att skylla.” Känslan av skuld, skam och ansvarslöshet gör att många gömmer sina besvär från vänner och familj.
Klarnas VD Sebastian Siemiatkowski satte i tisdagens SVT Agenda huvudet på spiken: “problemet i Sverige är att vi har ett väldigt Lutheranskt synsätt: Den som är satt i skuld är för alltid satt i skuld.” Det här, menar Siemiatkowski, förklarar också varför det är så svårt att få skuldsanering i Sverige.
Lutheranskt är kanske fel ord. Siemiatkowski skulle ha brunnit i helvetets sjunde cirkel om det var upp till Luther, som avskydde ocker. Men han har en poäng.
Ordet betalningsmoral - som dök upp för första gången år 1964 - fångar denna perversa moralism. Det fick sitt genomslag i just en diskussion om skuldsanering.
I juni 1989 höll Insolvensutredningen en Riksdagshearing. En direktör från Swedbank på plats menade att “införandet av ett skuldsaneringsinstitut kommer att få en demoraliserande effekt. Den allmänna betalningsmoralen kommer att försvagas. Den som skuldsätter sig måste också ta ansvaret härför.”
I Sverige ska man göra rätt för sig. Slösa är synd. Spara är dygd. Men det verkar bara gälla vissa.
För inte ett ord ägnades åt utlånarmoralen. Åt kreditgivarnas ansvar. Denna ensidighet reflekteras också i lagstiftningen. I Konsumentkreditlagen är det helt upp till den enskilde att sätta sig in i olika avtalsvillkor och själv ansvara för ränta, straffavgifter och återbetalningsförmåga.
Att låna ut pengar vårdslöst är däremot nästintill riskfritt. Du kan med ett par knapptryck ta ett lån med hög ränta och kort löptid. Utan säkerhet. Utan kreditprövning. Trots att du har betalningsanmärkningar. Marknadsföringen är aggressiv och riktar in sig till personer som ofta måste ta lån bara för att kunna betala ränta och dröjsmålsavgifter på andra lån. Så uppstår med hjälp av avräkningsregeln en ond skuldspiral.
Siemiatkowski anmärkte i Agenda att kreditgivaren visst har ett ansvar. För om en kund inte betalar, så blir det en förlust för företaget. Men det är en sanning med modifikation. Det är faktiskt lönsamt för kreditgivarna att de obetalda skulderna ökar. Det öppnar ju för andra intäktskällor, som fakturaavgifter, föreningsavgifter och dröjsmålsränta - som kan vara hur hög som helst. Ansvarsfördelningen är förvriden.
För Nietzsche var skulden helt avgörande för all västerländsk moral. Han tänkte sig i Moralens Genealogi att människors känsla av skuld till sina förfäder måste ha blivit så överväldigande att föreställningen om en skapargud blev nödvändig. Ur vår oförmåga att återbetala skulden uppstod sedan idén om arvsynden. Gud offrade sig själv på korset: “borgenären som spelar syndabock för sin gäldenär.” En sorts skuldavskrivning.
Men nu föreslår jag inte att lösningen på överskuldsättningen är att korsfästa Sebastian Siemiatkowski. Här är istället några konkreta förslag för att balansera ansvaret mellan låntagare och långivare:
• Inför en avsevärt lägre maxränta.
• Inför ett kostnadstak.
• Se över både avskrivningsregeln och ränteavdraget.
• Gör det lättare att få sina skulder avskrivna.
• Gör det obligatoriskt för Kronofogden att kontrollera om fordringar verkligen är legitima. Snabb handläggning ska inte komma före rättssäkerhet.
Det är klart att Siemiatkowski vill lösa problemet genom skuldsanering – då slipper ju han att ta ansvar. Men det är framför allt kreditgivaren, det vill säga sådana som Siemiatkowski, som behöver ställas till svars
