BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Diskussionen och debatten som följer på ett sådant här förslag är ofta intensiv och högljudd. Liksom den var, och ännu är, kring pronomenet ”hen”.
En samhällsdebatt får gärna vara högljudd och intensiv, jag ser ingenting osunt i detta, tvärtom. Men det är något av en paradox som växer fram i debatten kring könsneutrala titlar och pronomen. Vågen av kritik utgörs av allt från tunga drev fyllda av hot om våld i våra sociala medier, till enträgna gliringar eller förnumstiga akademiskt grundade argument.
Men poängen i kritiken är ofta densamma; det spelar ingen roll. Det är direkt onödigt att bry sig om detta; språket, orden och begreppen. Det har ingen påverkan på hur vi ser på verkligheten eller hur vi relaterar till varandra och bygger våra relationer. Trots detta tar sig en stor mängd människor tid att reagera, med eftertryck.
Det är med en engagerad frenesi som Sveriges invånare reser sig med avsky, hån, eller irritation. En frenesi som jag i sak uppriktigt uppskattar. Den visar på ett levande samhälle med kommuninvånare som deltar aktivt i samhällsdebatten. Det är en frenesi som jag även saknar när vi uppmärksammar nyheter som att Migrationsverket med stor godtycklighet skriver upp ungdomars åldrar, att nazistiska organisationer marscherar på våra gator och sprider skräck och terror, att asylsökande ungdomar tar sina liv på svenska boenden och förvar. Att miljontals av våra medmänniskor i dag är på flykt, drunknar i haven som kantar Fort Europa, lever utan vatten och el under fruktansvärda förhållanden inspärrade i förvar och läger i gränslanden där taggtråden pryder murkrönen.
Så varför reser sig plötsligt medelsvensken och höjer sin röst när titeln ”tjänsteperson” föreslås som komplement till titeln ”tjänsteman” i Uppsala kommun? Varför envisas många med att expressivt framhärda meningslösheten i att ett pronomen eller en ändelse på en tjänstetitel nu får ett par könsneutrala kompisar?
Det är en paradox, att de som är emot språkförändringar med motiven att språket inte spelar någon roll tillskriver just språk en så otroligt stark verklighetskonstruerande kraft. Det blir så viktigt att vi inte inför ett ord som tjänsteperson, eller för den delen det könsneutrala pronomenet, hen. Just för att det inte spelar någon roll. Det ter sig för mig orimligt.
Sedan tillkommer givetvis de kritiker som motiverar sin antipati med att det finns mycket viktigare frågor att behandla. Att ett ord inte gör någon skillnad när världen ännu är orättvis, när den strukturella diskrimineringen kvarstår mellan könen eller där transpersoner och icke-binära ännu osynliggörs och diskrimineras i vården, där patriarkatet och kapitalismen hand i hand ännu upprätthåller förtryckande ordningar. Detta argument är omöjligt att möta då det bygger på en riktigt ogin tolkning av berättelsen om det arbete som förs i de rörelser och rum som verkar för ett mer inkluderande samhälle. Det är en kritik som springer ur en tro om att just arbetet för ett inkluderande språk är en enskild politisk fråga som lyfts i isolation från alla andra frågor.
Det är väl självklart att enkom en språkförändring inte förändrar världen såsom vi känner och förstår den. Men vem har någonsin påstått det? Problemet är givetvis att allt annat arbete som den rödrosa linjen eller än viktigare, den antifascistiska och antirasistiska rörelsen, queer- liksom transaktivismen driver varje dag och har gjort under lång tid för ett mer rättvist samhälle sällan når sensationernas krön och sällan får samma mediavärde som något så trivialt som just ord.
För visst är det så att ord spelar roll. Att ord är det verktyg vi brukar för att begripliggöra vår omgivning och skapa mening. De ord vi använder inkluderar, exkluderar, osynliggör eller framhäver människor och fenomen i våra mellanmänskliga relationer liksom i relationerna mellan oss, samhället och dess institutioner.
Jag tycker att det är dags att lägga argumenten om att orden inte spelar någon roll bakom oss. Det är självklart för alla, även för de som motsätter sig införandet av titeln ”tjänsteperson” att orden spelar roll. Det är viktigt för vissa individer att få markera i språket att de definierar sig som han eller hon, eller för den delen som tjänsteman. Detta är tydligt i den debatt som förs. En förhoppning är att dessa individer kan komma att överväga att möjligheten att få slippa göra detsamma borde vara en likvärdig rätt.