Det måste vara fyra eller fem gånger som jag hållit tal på nationaldagen på olika platser i landet och varje gång har jag känt mig kluven. För många år sedan när jag höll mitt tal deklarerade jag från scenen att jag faktiskt inte ens gillade nationaldagen. Det blev fullkomligt dödstyst bland de många åhörarna. De skruvade på sig. Jag fick harkla mig och fortsätta.

Men jag tror inte att mitt budskap riktigt gick fram – att det var och är nationalismen jag ogillar, inte nationalstaten Sverige eller ens själva idén om nationalstater.

Det där är både ett politiskt och språkligt dilemma. Ofta blir jag i diskussioner stående villrådig och letar efter ett ord som tycks fattas i svenska språket, ett ord för nationalstatens progressiva potential som inte smakar nationalism.

Ibland har ordet patriot förslagits för att undkomma den pest som begreppet nationalism innebär, men inte heller det kan jag uppskatta. Patriotism betyder oftast inte bara kärlek till ett land, utan också lojalitet – och lojalitet är en mycket tveksam egenskap hos en människa. Varför skulle jag vara lojal mot Sverige? På sin höjd kan jag tänka mig att vara lojal mot biosfären, eller den globala arbetarklassen eller något liknande, men inte i största allmänhet lojal med vad en nationalstat för tillfället råkar göra.

I Sverige har således nu införts en ny antiterrorlag, till för att tillfredsställa Erdogan, som riskerar att brottsstämpla även solidaritet med olika befrielserörelser.

Så hur ska jag göra med nationalstaten?

Frågan är minst sagt aktuell precis nu eftersom Sverige i år firar sin 500-årsdag. Men det där dilemmat jag har handlar om följande: Jag är övertygad om att nationalstaten har varit den arena där demokrati och fördelningspolitik har fungerat som bäst, eller som minst dåligt, under i alla fall ett sekels tid och säkerligen i något sekel till.

Nationalstaternas era är inte förbi: Det är i första hand inte på EU-nivå eller FN-nivå som välfärden kan förbättras eller ens är möjlig att särskilt effektivt kämpa för. I klassisk marxism ansågs nationalstaterna snart vara ett passerat stadium: Världskapitalismen skulle slå sönder dem och befrielsen måste vara universell. Så blev det ju inte. Efter andra världskriget stärktes istället nationalstaterna, både i väst och i det avkolonialiserade syd.

Sedan demokratins genombrott i Sverige och inte minst arbetarrörelsens framträdande är det på den nationalstatliga arenan som reformer har kunnat drivas fram, vare sig det handlat om utbyggnaden av daghem/förskolor eller förbud mot aga. Det märkliga är att det egentligen aldrig funnits någon klar idé, eller genomarbetad teori, om vad denna reformism bestått i, ja, vilken spelplan den i huvudsak rör sig på. Men jag är övertygad om är att man i någon mening måste älska det land man råkar bo i – därför att bara den som älskar sitt land har viljan att göra det bättre.

Bland de progressiva existerar fortfarande ingen klar uppfattning om vad nationalstaten är eller i vart fall kan vara. Och det är antagligen en bidragande orsak till att högerns nationalism har fått ett så starkt genomslag.

För nationalister och konservativa tenderar nationen att ha sin existens utanför historien: en oföränderlig essens vars grundläggande kännetecken består över tiden. Men så är det ju inte. Sverige som det såg ut 1890 var en odemokratisk överhetsstat, styrd av aristokrater och högborgerlighet. En generation senare hade denna nation förändrats i grunden, av kraften i nya folkrörelser, från fackföreningar till frikyrkor, och Sverige var ganska plötsligt en annan och bättre nationalstat än nyss.

Fördelningspolitik är troligen inte ens möjlig om människor i ett land inte känner att de har med varandra att göra. Generell välfärd – hur urholkad den än är på väg att bli – förutsätter en gemenskapstanke som säger att en kirunabos villkor är lika viktig som en helsingborgares. Vad handlar gängkriminalitet om? Bland annat att många unga människor helt enkelt har fallit ur samhällsgemenskapen, vilket i sin tur beror på att samhällsgemenskapen inte bryr sig om dem.

Nationalstaterna behåller sin betydelse. Tydligast kan vi förstå det när en stat faktiskt kollapsar, som Irak gjorde efter den amerikanska invasionen. En relativt liten nation slogs i spillror men effekterna blev globala: Flyktingvågor, terrorism, ökad främlingsfientlighet. Och det som allmänt brukar kallas globalisering handlar långt oftare att en gränslös kapitalism helt enkelt kör över nationalstaterna.

Vilka makter dominerar idag världen? Det är egentligen några få gigantiska nationalstater: USA. Kina, Ryssland, snart också Indien. Att tänka bort nationalstaterna är att fullständigt blunda för hur makt utövas på planeten.

Även i år håller jag tal på nationaldagen. Och jag kommer att fortsätta att leta efter de ord som kan värna nationalstaten utan att hemfalla åt nationalism.