Det finns något mycket roande över den svenska Riksbankens oberoende. Något absurt, som en teater utan berättelse, en lek med teaterkonsten verktyg, en fantastisk uppvisning utan annan mening än att visa hur bra man kan spela. Fast i Riksbankens fall handlar det om siffror, kalkyler och ”beräkningar”. Det senare är ett ekonomiskt ord för gissning. ”Vi tror det kanske kan vara såhär,” säger man inte. Utan ”Riksbanken har gjort följande beräkning”. Nå, det är ju inget fel att ekonomer gissar. Och ibland blir det debatt när en annan ekonom med samma siffror, fast en annan ”beräkning” kommer fram till något helt annat. Länge har till exempel Lars EO Svensson, tidigare vice riksbankschef, kritiserat Stefan Ingves riksbank för felaktig räntepolitik. Hans ”beräkningar” tyder på att de ökat arbetslösheten i onödan. Och när han får stöd av sådana som nobelpristagaren och ekonomen Paul Krugman förvandlas debatten till högljutt skällande och anklagelserna om inkompetens haglar allt tätare. Det är ju roande för den som följer ekonomisk debatt. Men för alla andra rätt tråkigt och ointressant, ungefär som en VM-match för den som hatar fotboll. Men det finns ett problem med Riksbanken som gör att det är svårt att skratta. Det kallas ”oberoende”.
Riksbanken är nämligen ett expertstyre som styrs odemokratiskt av tillsatta ekonomer och vars beslut är allt annat än oviktiga för ett land. Riksbanken står helt enkelt ovanför demokratin trots att det är vi som äger den. Det finns till och med ”instruktionsförbud” mot Riksbanken. Regering och riksdag får inte pressa Riksbanken eller ge den instruktioner.
Experterna ska få arbeta ostört och bara kommunicera med marknaden, det vill säga banker och finansspekulanter för att dessa ska få ett hum om hur Riksbanken tänker framöver. Högre eller lägre ränta? Nya billiga lån till bankerna? I en liten krets beslutande ekonomer ska man tala utifrån ”beräkningar” och expertens kunnande. Som om samhällets ekonomi var en fråga om kalkylatorernas dans.
Många inom politiken irriterar sig på detta oberoende. Men alla accepterar det. Det är nämligen en av grundbultarna inom nyliberalismen, oberoende riksbanker är nödvändiga för att den nyliberala ekonomin ska fungera som tänkt. Det här är teorin. Politiker är svaga. De tar hänsyn till människor vilja och krav. Politiker kan styras av väljarnas önskemål. Risken att politiker exempelvis ökar pensionen till fattiga pensionärer är stor om många pensionärer kräver det. Problemet är att pensionärernas nya pengar då blir en stimulans av ekonomin. I teoriboken betyder det att priserna kommer att stiga. Vi får inflation. Och får vi inflation vill löntagare ha högre lön och högre lön leder alltid till…lägre vinst.
Därför behövs det ”experter”, en oberoende riksbank som har makt att höja räntan så att ekonomin bromsas, arbetslösheten ökar och vinsterna skyddas. Men inte för mycket. Och nu säger kritiker att Riksbanken bromsat för mycket, men det är inte en kritik av Riksbankens makt, bara utövandet. Hela den nyliberala grundbulten är att hålla vinsterna höga. Alla dess teorier om behovet av ett avreglerat finanskapital, en mindre offentlig sektor, privatisering av offentlig verksamhet… allt syftar till just detta enkla. Högre vinst. Ju högre vinst, desto bättre för alla. Säger nyliberalen.
Idén bakom oberoendet för Riksbanken är att politiker kommer att lockas bryta med de nyliberala reglerna om Riksbanken styrs demokratiskt. Om räntesänkning blir en riksdagsdebatt och sen ett regeringsbeslut och så något Riksbanken bara utför. Det här är viktigt att förstå, därför att även kritiker som Lars EO Svensson har samma grundläggande ekonomiska teori bakom hur räntor ska användas. Det han vill åstadkomma är nämligen lägre löneökningar. Lägre lönekrav skapas om räntan sänks och då stiger vinsterna och jobben blir fler och… ”beräkningarna visar…”
Det här är en sjuk syn på ekonomi. Dessa ekonomers modellarbete är lika verklighetsfrämmande som gamla tiders planekonomiska modellekonomers lek med människors behov och produktionens plan. Men för nyliberalismen behövs denna teknokratiska ekonomkårs makt. Riksbankens oberoende är helig även om Riksbanken gör fel.
Ekonomi är nämligen i grunden politik. Bara politik. Det är ett val om vilken fördelning vi ska ha i ett samhälle mellan vinst och lön, skatt och omfördelning, jämlikhet och förmögenhet. Ett demokratiskt val.
Och just de orden är det som nyliberal ekonomi i fruktar mest.
