Jag står först i ledet om någon vill debattera den följsamma relationen LO har till Socialdemokraterna. Jag gillar kravställan. Gärna att facket går hela vägen och villkorar stöd, som sedan hamnar hos den som bäst plockar upp medlemmarnas intressen. Det är ju där lojaliteten ska ligga, inte hos partiet. 

Men det som regeringen nu tycks planera för är något helt annat. Ett stopp för att arbetsmarknadens parter ska kunna ge stöd till partier. Nej, det handlar så klart inte om Svenskt Näringsliv. Det handlar om LO. Och det handlar om S. Allt annat är en konstruktion.

En maktelit som helst vill utplåna risken att rödgröna kommer tillbaka.

Lotteriverksamheten kan man väl köpa. Sjaskig verksamhet. Men nu är mönstret så pass tydligt. Stänga ner oppositionella medier. Slå sönder civilsamhälle och folkbildning. 

Splittra, söndra, segra. 

Det där som med ett fint ord brukar kallas paradigmskifte. Rita om kartan från grunden. Alla vägar ska svänga högerut. Näringslivets regering ger husbonden precis vad han vill ha. Inklusive att skadeskjuta socialdemokratin, som den nya högern anser vara värre än alla andra alternativ, även om resan slutar med Jimmie Åkesson som statsminister. 

Men om majoriteten av LO-medlemmar röstar på andra partier? Visst, då borde LO fundera både en och två gånger på varför det är så, kanske till och med strypa det ekonomiska flödet till S. 

Men det är LO som ska fatta beslutet, inte en borgerlig regering – som samtidigt hellre skulle kasta sig utför ett stup än blotta vilka donationer som kommer till dem själva från en maktelit som helst vill utplåna risken att rödgröna kommer tillbaka. 

Orbán-fasoner, säger Daniel Suhonen till Dagens ETC.

Han har tyvärr rätt. 

Ja, nu är det obehagligt på riktigt.